Annons

Nationalstatens överraskande uthållighet

I motsats till tidigare föreställningar menar teoretiker i dag att nationella identiteter formades först på 1800-talet, och att de snart kommer att ersättas av övernationella samfund. Men då bortser man från nationernas djupare rötter, de förnationella etniska gruppernas gemenskaper.

Publicerad
Kungafamiljen under nationaldagsfirandet på Skansen i Stockholm.
Kungafamiljen under nationaldagsfirandet på Skansen i Stockholm. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT

En gång i tiden var det populärt att hävda att nationer som Sverige och Danmark helt enkelt alltid hade existerat. De flesta nationer hade i och för sig varit både splittrade och underkuvade under stora delar av sin historia, men detta ändrade inte det fundamentala faktum att svenskarna alltid hade varit svenskar, även då de förtrycktes av danskar. Sedan några decennier tillbaka har i stora drag den motsatta ståndpunkten blivit en etablerad sanning, åtminstone i den akademiska världen: nationalstater anses knappast ha existerat före 1800-talet. I stället ses de som ett särdrag för den moderna perioden, vilket också innebär att de i den postmoderna epoken mycket väl kan komma att ersättas av andra strukturer, som till exempel övernationella gemenskaper. Detta är vad som kallas den modernistiska teorin om nationalism, till skillnad från den motsatta, och numera oacceptabla, primordialistiska teorin, det vill säga tesen att nationer i någon mening alltid funnits.

Kungafamiljen under nationaldagsfirandet på Skansen i Stockholm.

Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons