X
Annons
X

Nationalspråk värt att lyfta fram

SPRÅKSPALTEN | Nationaldag

På måndag är det nationaldag. National- är ett förrädiskt förled. I Svenska Akademiens ordlista finns ungefär 35 sammansättningar med national. Kanske var femte av dem har en neutralt beskrivande betydelse som nationalräkenskaper och nationalmuseum. Här betyder förledet inte mer än att ordet på något sätt har räckvidd för hela landet. I ungefär hälften av orden finns också en känslomässig laddning; företeelsen är karaktäristisk och central för nationen: nationalkänsla, nationalsport, nationalhelgon. Och en tredjedel glider mellan betydelserna. Hur är det med nationalfärg, nationaldräkt och nationalskald? Slår de an känslosträngar? Nationaldag hör till denna tredje kategori.
National- blir därför ett förled det står strid om. I denna tidning debatterades för några år sedan nationalstaten, ett relativt neutralt ord. Men kritiska skribenter förband ofta ordet med sammansättningar som nationalvänster, nationalbolsjevism och nationalmaoism. Därigenom blev national- lite negativare.
Kanske är det en av förklaringarna till att nationalspråk numera är ett ovanligt ord i svenskan. Den stora parlamentariska utredningen från 2002 om svenskan, Mål i mun (SOU 2002:27), undviker det. I stället skriver man om svenskan som Sveriges huvudspråk. I Norge och Finland finns inte samma nationalspråksrädsla. Den finska grundlagen stadgar till och med att "Finlands nationalspråk är finska och svenska".
Nationalspråksbegreppet är komplicerat. Å ena sidan kan det ledas tillbaka till franska revolutionen och tysk romantik. I revolutionens Frankrike måste man skapa nya samlande symboler sedan kungamakten krossats. Det blev den franska nationen och det franska språket. Än i dag vägrar Frankrike att ratificera Europarådets konvention om rättigheter för minoritetsspråk, därför att ett sådant erkännande skulle innebära att vissa franska medborgare fick ett annat rättsligt förhållande till franskan än andra. Den tyska romantiken uppfann folksjälen, och menade att sällan kommer den till bättre uttryck än i ett folks gemensamma språk. När dessa två idéströmningar slår sig samman om ett nationalspråk kan förtrycket mot andra språk bli förkrossande.

Å andra sidan kan nationalspråksbegreppet också bära en demokratisk idé. Ett folk som tillsammans ska styra ett land måste ha tillgång till ett gemensamt språk, även om de kan ha olika modersmål. Frågan om nationalspråk blir en praktisk angelägenhet.
I en internationell jämförelse framstår svensk språkvårdsideologi som ovanligt praktiskt inriktad. Men båda synsätten blandas mycket friskt i 1800- och 1900-talets svenska språkhistoria.
Därför är det förståeligt om utredare och politiker vill undvika nationalspråk som ett alltför laddat ord. De föredrar enklare uttryck som huvudspråk, officiellt språk eller gemensamt språk. Men hur klokt är ordvalet? Nationalspråksbegreppets historia reser en massa frågor som behöver redas ut. Fördomar ska vädras bort och goda erfarenheter tas till vara. Man kan undra hur angeläget det varit att slå ett slag för nationaldagen. Kanske hade det varit viktigare att lyfta fram nationalspråket?

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X