X
Annons
X
Kommentar

Thomas Steinfeld: Nationalmuseum respektlöst renoverat – varför jublar alla?

Restaureringen av Nationalmuseum präglas av ett högmod gentemot historien. Man skulle tro att en dyr inredningsarkitekt fått fria händer av alltför rika kunder och då skapat ett nationalromantikens "wonderland". Men varför jublar alla när historia förvandlas till design?

När det restaurerade Nationalmuseum visades för pressen, lär Gert Wingårdh, den ansvarige arkitekten, ha jämfört byggnaden med en strålande fjäril, som har lämnat en dammig puppa. Jag förstår hans begeistring för det egna verket: timme efter timme gick jag genom den restaurerade byggnaden, bedårad av en rikedom av färger och strukturer, bevingad av ljusets flöde, om och om igen överraskad av ännu en sal som ser mycket vackrare ut än jag hade den i minnet – för att nu inte tala om konstverken som lyckligtvis förblev som de varit.

Men ju längre jag gick genom museet, desto mer växte ett obehag. Ty hur förhåller sig egentligen en fjäril till en puppa? Hur kan det vara, att en restaurering – en sådan brukar ju handla om ett återskapande av ett försvunnet historiskt tillstånd – blir hälsat som framkomsten av någonting som inte kunnat skådas tidigare? Måste en restaurering inte nödvändigtvis vara konservativ, ja, till och med reaktionär, medan Gert Wingårdhs (och hans kollega Erik Wikerståls) bearbetning av Nationalmuseum har skapat någonting nytt?

Nationalmuseum på Blasieholmen i Stockholm har renoverats av Gert Wingårdh och hans kollega Erik Wikerstål.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 3

Carl Larssons fresker lyser numera som polerade affischer i entrén till Nationalmuseum. Men blir de något annat än ett slags intressant rumsdekor, utan historisk betydelse, frågar sig SvD:s Thomas Steinfeld.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 2 av 3

I det nyrenoverade Nationalmuseum har de tidigare igensatta fönstren öppnats upp.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X