Annons

Gotthard Johansson:Nationalmuseum – nybyggnad eller ombyggnad?

Nationalmuseum i Stockholm invigdes 1866, Friedrich Agust Stülers fasadritning från 1848.
Nationalmuseum i Stockholm invigdes 1866, Friedrich Agust Stülers fasadritning från 1848.
Publicerad

När Nationalmuseum för hundra år sedan byggdes – "till förvarande av döda föremål, som föregivas vara trångbodda”, som en opponent i bondeståndet spydigt uttryckte sig – ansågs dess utrymme tillräckligt för tre institutioner, Kungl. Museum, d.v.s. konstmuseet, Historiska museet och Kungl. Biblioteket, som dock fick en egen byggnad i Humlegården och ersattes av Livrustkammaren. Nu är konstmuseet ensamt herre i huset, men fortfarande trångbott och till den grad, att när den senaste Nationalmuseiutredningen 1945 framlade sitt första betänkande föreslog den, att det nuvarande museet skulle delas upp i inte mindre än fyra byggnader: Nationalmuseum, ett annex till detta för 1800-talskonsten, ett museum för modern konst och ett konstindustrimuseum. I sitt nu framlagda slutbetänkande har utredningen så till vida prutat på detta krav, att den i anslutning till ett av Svenska slöjdföreningen tidigare avgivet remissyttrande avstått från tanken på ett självständigt konstindustrimuseum och föreslagit, att den äldre konstindustrien skall förbli i Nationalmuseum och den nyare överföras till det blivande museet för modern konst. I stället för tre nybyggnader skulle man alltså få två.

Annexbyggnaden, som tänkes förlagd till museiparken, skulle enligt det nya förslaget fortfarande inrymma 1800-talskonsten men dessutom hela den äldre konstindustrien, ett nybildat "institut för konstbildningsverksamhet och depositioner” samt vissa andra tjänsterum och arbetslokaler. I den gamla museibyggnaden skulle övervåningen, som nu inrymmer hela konstsamlingen, anslås uteslutande åt måleriet före 1800, mellanvåningen huvudsakligen till antik- och skulptursamlingarna och bottenvåningen till den nu i mellanvåningen befintliga handtecknings- och grafiksamlingen, bibliotek, arkiv m.m. I fråga om det moderna museet, som enligt förslaget skulle omfatta måleri, skulptur, handteckningar och grafik efter 1909 samt konstindustri efter 1917, diskuteras olika förläggningar men föreslås, i avvaktan på byggnadsfrågans definitiva lösning, ett provisorium i det s.k. Stenskjulet på Norra Djurgården.

Till frågan om det moderna museet skall jag senare återkomma. I denna artikel skall jag begränsa mig till dispositionen av den gamla museibyggnaden och det föreslagna annexet, närmast med hänsyn till utflyttningen av 1800-talskonsten, vars nödvändighet jag ifrågasätter. Redan i samband med kritiken av Nationalmuseiutredningens första betänkande, vilket utmynnade i en av K. M:t sedermera avslagen begäran om arkitekttävling, framlade jag i dessa spalter tanken på att vinna ökat utrymme inom museet genom att bygga över de båda, praktiskt taget obehövliga, ljusgårdarna. I sitt slutbetänkande har utredningen – närmast i anslutning till ett tidigare utredningsförslag av arkitekt Ture Ryberg – avvisat denna tanke med en utförlig men efter min mening synnerligen svag motivering. Innan jag går in på denna, skall jag emellertid förutskicka ett par principiella synpunkter, som ställa in frågan i ett större perspektiv än det rena utrymmesbehovet.

Annons

Det moderna museiväsendet lider av en dualism. Samtidigt med att det museala samlingsområdet oavlåtligt utvidgas och kravet på nya och större museer ständigt växer, har det även bland museimännen själva framträtt en allt starkare känsla av att museernas omfång med hänsyn till allmänhetens förmåga att tillgodogöra sig desamma snarare måste begränsas. Jättemuseerna äro inte längre något ideal. Lösningen av detta dilemma har man sedan lång tid tillbaka, åtminstone teoretiskt, sökt finna i en uppdelning av samlingarna i två kategorier: en för allmänheten avsedd skådesamling och en för forskare och särskilt intresserade tillgänglig studiesamling. I praktiken har det emellertid sällan, ens i nybyggda museer, blivit så mycket bevänt med denna kategoriklyvning.

Denna artikeln var införd i SvD den 3 februari 1950.
Denna artikeln var införd i SvD den 3 februari 1950.

Den ursprungliga tanken med en skådesamling var, att den skulle utgöra ett strängt sovrat urval av samlingarna, en verklig elitsamling. Nationalmuseum har själv givit ett lysande exempel på karaktären – om också inte med nödvändighet omfånget – av ett dylikt museikoncentrat i den utställning, "Mästerverk ur Nationalmusei samlingar”, varmed det kort efter krigets slut firade de evakuerade samlingarnas återkomst till museet och som nyligen fått sitt äreminne i en imponerande bildpublikation.

När det gällt de permanenta anordningarna, ha museimännen emellertid haft svårare att begränsa sig. Av svenska kulturmuseer är det egentligen bara Historiska museet, som konsekvent tillämpat den moderna skådesamlingens idé. Nationalmuseiutredningens förslag gör det så långt ifrån, att det tvärtom innebär tillskapandet av ett nytt jättemuseum, låt vara fördelat på tre byggnader, i vilka skådesamlingarnas omfång utökats till mer än det dubbla av det nuvarande. Kraven på studiesamlingar äro däremot mycket moderata och inskränka sig för den gamla museibyggnadens del till den nuvarande salen för tillfälliga utställningar eller till mindre än en tiondel av utrymmet för skådesamlingen.

Det är emellertid uppenbart att, om man skall kunna genomföra en begränsning av skådesamlingen till en verklig elitsamling, så måste den kompletteras med en studiesamling, som ställer helt andra krav både på utrymme och utformning än ett aldrig så modernt tavelmagasin. Även studiesamlingen bör vara exponerad. Däremot kan man i denna för den stora allmänheten ej avsedda del av samlingarna avstå från kravet på estetisk hängning och dagsbelysning, minska rumshöjden till den för tavelhängning effektiva och golvytan till den för god sikt och passage nödvändiga.

Men även för skådesamlingen är rumsutformningen av betydelse. Nationalmuseum tillhör den gamla palatsmuseitypen och dess övervåning, den enda för tavelexponering lämpliga, utgöres dels av stora salar, dels av små kabinett. Det var en vid tiden för dess tillkomst naturlig lösning. Den konst, som då fanns, var till större delen skapad antingen för slottssalar eller kabinett. Men, som Nationalmuseiledningen själv framhåller, passar ingendera rumstypen för huvudmassan av det nyare måleriet, vare sig 1900-talets eller större delen av 1800-talets, och den finner däri ytterligare ett skäl för en utflyttning även av den senare ur museet.

Nu förhåller det sig emellertid på det viset, att samtliga de problem, som här antytts, skulle kunna lösas på ett lika enkelt som billigt sätt inom det nuvarande museet, om man byggde över ljusgårdarna. För att inte än en gång bli avfärdad med påståendet, att det inte går eller inte lönar sig, har jag tillsammans med arkitekt Sten Lindegren gjort en principskiss av hur en sådan ombyggnad skulle kunna utföras och även låtit göra en preliminär kostnadsberäkning.

Enligt detta förslag skulle ljusgårdarna i övervåningens plan överbyggas med två takljusförsedda utrymmen, inom vilka man genom lämplig rumshöjd och rumsindelning – vilken senare bör göras rörlig – skulle kunna få upp till åtta salar av den medelstora typ Nationalmuseum för närvarande saknar. Det totala utställningsutrymmet i denna våning ökas därigenom med cirka 600 m², en yta, motsvarande fyra av de nuvarande stora salarna men med en cirka 30 procent större vägglängd. Räknar man även i detta fall med att den moderna konsten överföres till ett nytt museum, skulle ytterligare cirka 300 m² frigöras inom museet och utrymmet för 1800-talskonsten ökas med sammanlagt 900 m², vilket är nästan precis detsamma som utredningen beräknar för skådesamlingen av denna konst i den föreslagna annexbyggnaden.

Hela utrymmet för skådesamlingen av den äldre konsten (före 1909) skulle visserligen bli cirka 300 m2 eller 8 procent mindre än enligt utredningens förslag. Men detta förslag förutsätter, att måleriet före 1800 skulle uppta hela museets nuvarande övervåning och utrymmet för densamma därigenom mer än tredubblas, vilket näppeligen är möjligt utan att starkt sänka kvalitetskravet – någon elitsamling bleve det i varje fall inte. Men framför allt skulle denna obetydliga minskning mer än väl uppvägas av de utomordentligt stora utrymmen, som inom det nuvarande museet skulle vinnas för en studiesamling av ovan angivet slag.

Dessa utrymmen skulle man erhålla genom att i ljusgårdarnas nedre partier lägga in ett antal våningar av lägre höjd, 3-4 m. Även utredningen tänker sig ljusgårdarna överbyggda men endast i källarplanet, den ena med en föreläsningssal, den andra med en utställningssal. Föreläsningssalen, som inte behöver något takljus, skulle kunna bibehållas. Utställningssalen, vars belysningsförhållanden med en 20 m hög gårdsbrunn över sig i alla fall skulle bli mycket dåliga, måste däremot, om man fasthåller vid kravet på dagsljus, slopas. Med dessa förutsättningar skulle man då i den ena ljusgården kunna få tre och i den andra fyra våningar för studiesamlingarna. Den sammanlagda ytan uppgår till cirka 2100 m2 eller lika mycket som museets hela övervåning och dubbelt så mycket som utredningen anslagit till studiesamlingarna i både museet och annexet. Tänker man sig en anordning av skärmväggar med ett mellanrum av cirka 3 m, skulle man med en något så när tät hängning i varje plan kunna få in cirka 500 tavlor eller sammanlagt 3 500, vilket är nästan precis vad museets hela bestånd av måleri före 1909 uppgår till. Med sitt fria system kunna dessa våningar emellertid utnyttjas på många andra sätt.

Att de måste få artificiell belysning är för samlingar av detta slag knappast någon större olägenhet och kan dessutom kompenseras genom att man i mellanvåningens plan sätter dem i förbindelse med en eller två sidoljussalar, i vilka tavlorna vid behov kunna tas ut och studeras i dagsljus, en motsvarighet till bibliotekens och arkivens forskarrum.

Hela denna inbyggnad av ljusgårdarna kan utformas som en självständig konstruktion, som inte alls eller endast obetydligt behöver ingripa i själva museibyggnaden. Kommunikationerna mellan våningarna ombesörjes av ett system av trappor och hissar, vilka senare kunna anordnas så, att de även kunna betjäna publiken i skådesamlingarna, för vilken utredningen själv avsett en liknande bekvämlighet.

Kostnaden för ombyggnaden har preliminärt beräknats till högst 500 000 kr., en utomordentligt låg summa i förhållande till vad en motsvarande nybyggnad skulle kosta. Genom överbyggandet av ljusgårdarna skulle museet totalt tillföras en golvyta av 3 000 kvm, vilket motsvarar hälften av hela den föreslagna annexbyggnaden, som av utredningen kostnadsberäknats till 4,5 miljoner kr.

Vilka invändningar kunna då göras mot en anordning, som skulle medföra så stora både praktiska och ekonomiska fördelar? Utredningen invänder först, att belysningsförhållandena i museet skulle försämras. Detta gäller emellertid inte den takljusförsedda övervåningen, som inte har några fönster mot ljusgårdarna och som sålunda inte alls skulle beröras av en över byggnad av dessa. I mellan- och bottenvåningarna är, som var och en kan övertyga sig om vid ett besök i museet, det ljus, som kommer från ljusgårdarna av så liten betydelse och så sekunda beskaffenhet, att det lätt kan avvaras. I de små utrymmen, som endast ha fönster mot ljusgårdarna, främst kabinetten med den moderna konstindustrien, måste man praktiskt taget ständigt ha det elektriska ljuset tänt. Hur föga tillskottet från ljusgårdarna betyder för de stora salarna, som få ett fullt tillräckligt ljus genom de stora fönstren i ytterfasaden, visas bäst av att man redan nu stängt av två av dessa salar mot ljusgårdarna, den ena genom en skärmuppbyggnad, den andra genom att hänga gobelänger framför fönstren.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Den andra invändningen är, att en överbyggnad av ljusgårdarna skulle förstöra arkitekturen. Men i den arkitektoniska aspekten av byggnaden spela ljusgårdarna ingen roll. Utifrån äro de osynliga, och den blick man inifrån möjligen kan stjäla sig till i dessa gårdsbrunnar – de flesta fönstren äro avbländade med papper – avslöjar knappast några större estetiska värden, och de flesta museibesökare torde inte ens ha reflekterat över deras existens. Man kan mycket väl instämma med utredningen i att man inte bör göra någon sådan förändring av museibyggnaden "som förvanskar arkitekturen och skadar byggnadens karaktär”, men så sakrosankt får väl denna arkitektur ändå inte anses vara, att man inte ens får röra vid dess praktiskt taget osynliga delar. Utredningens övriga invändningar mot en överbyggnad av ljusgårdarna äro lika litet relevanta men av mindre betydelse, och jag skall inte här uppta utrymmet med att bemöta dem.

Genom den här föreslagna ombyggnaden skulle inte blott 1800talskonsten kunna kvarstanna inom Nationalmusei byggnad, vilket även musealt förefaller mig vara en fördel, utan ytterligare så stora utrymmen för ringa kostnad vinnas inom denna, att en rationell uppdelning av samlingarna i skådesamling och studiesamling skulle kunna genomföras. Av utredningens annexbyggnad skulle då återstå utrymmena för administrationslokaler och för den äldre konstindustrien. Eventuellt skulle man kunna tänka sig, att de för 1800-talskonsten planerade utrymmena i stället ansloges till den moderna konsten, varigenom nybyggnadsbehovet skulle inskränkas till en byggnad. Frågan om det moderna museet sammanhänger emellertid liksom frågan om konstindustrisamlingens framtid med så många andra problem, att den måste sparas till en följande artikel.

Redan i detta sammanhang vill jag dock starkt betona, att genom den här föreslagna överbyggnaden av ljusgårdarna även det ur nästan alla synpunkter olyckliga provisoriet med ett modernt museum i Stenskjulet på Djurgården skulle onödiggöras. Detta provisorium kostnadsberäknas av utredningen till 610 000 kr. För samma eller mindre kostnad skulle hela ombyggnaden av ljusgårdarna kunna genomföras och den moderna konsten där i avvaktan på byggnadsfrågans definitiva lösning erhålla lokaler av samma storlek, museitekniskt högre kvalitet och framför allt centralt läge, och detta provisorium skulle i motsats till det avlägsna Stenskjulet inte medföra några extra kostnader eller anordningar, då lokalerna ju senare skulle övertagas av den äldre konsten.

Det förefaller mig under sådana förhållanden som ett oavvisligt krav, att frågan om en överbyggnad av ljusgårdarna upptages till förnyad prövning. Den behandling Nationalmuseiutredningen ägnat detta uppslag är i hög grad otillfredsställande.

Annons
Annons

Denna artikeln var införd i SvD den 3 februari 1950.

Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons