Annons

Nationalinstrument -splittrar mer än förenar

Publicerad

I flera motioner som just nu behandlas av riksdagen föreslås att nyckelharpan skall utses till Sveriges nationalinstrument. Då kan man fråga: Varför utse nya nationalsymboler? Varför just nyckelharpa? Vilka konsekvenser får det för instrumentet och musiken?
I en motion står det att nyckelharpan "...har en klang av den svenska själen". Idén om nationer med speciella folk och särskilda själsliv föddes och utvecklades under 1800-talet. Svensk, tysk eller serbisk kultur är till stor del konstruktioner. Ändå går man i blodiga krig för nationers och kulturers skull. Varför skall vi då spä på de nationella konstruktionerna genom att fabricera nya nationalsymboler? Ett vanligt argument är att vi måste stärka en svag svensk identitet gentemot identitetsstarka nationer, eller i dag - mot invandrargrupper. Men det är en del i en nationell mytbildning att svenskar är speciellt identitetssvaga. Denna självbild finns också hos nästan alla kulturer, vilket Herbert Tingsten påvisade redan 1933. Folkmusiken ingick från 1800-talet som en aktiv del i nationella identitetsbyggen på kulturens grund. Men verkligheten och problemen är annorlunda i dag. Varför reprisera de nationella processerna från 1800-talet genom att stärka en tänkt svensk nationalkultur med utnämnandet av nya nationalsymboler? Vi riskerar då att snarare fjärma oss än att närma oss invandrar- och minoritetsgrupper.

Ett huvudargument i motionerna är att nyckelharpan är ett unikt svenskt kulturarv och viktig i svenskt musikliv. Må så vara, men andra instrument uppfyller dessa kriterier. Klavikordet var en nödvändig symbol i tidiga borgarhem, med en viktig nationell tillverkning. Dragspelet, kanske svenska folkets underhållningsinstrument nr 1, med stor inhemsk tillverkning. Förmodligen bygger motionerna på den gamla idén att "folksjälen" bäst kan sökas i den gamla allmogekulturen, en av grundidéerna i nationers identitetsbyggen från 1800-talet och framåt. Skulle man se snävt till allmogekulturen och till den unikt svenska (nordiska) folkmusikstilen (-stilarna) så är fiolen dess absolut främsta företrädare.
Men varför ska man främst se till allmogekulturen?
Ska man tala om unika drag hos folkmusik handlar det om lokala eller regionala traditioner, som ofta kan härledas till skickliga spelmän. Folkmusik kan också analyseras mera generellt. Man kan tala om allmänt nordiska drag hos folkmusik, dessutom överskrider regionala särdrag ofta nationsgränserna. Båda fiol och dragspel har varit mer spridda än nyckelharpan och långt viktigare för folkmusikens utveckling, kvalitet och användning. De passar dessutom bra in i vårt mångkulturella samhälle och hör samman med många andra folkmusikaliska traditioner som nu finns i vårt land.

Annons
Annons
Annons