Annons
X
Annons
X

Jenny Damberg: Nätdejta är lite grann som att söka jobb

(uppdaterad)
Digital kultur: Analys

Vem vill vara så enkel att ens val går att förutse när det gäller kärlek? Dejtingsajternas krassa formulär och algoritmer för matchning rimmar illa med djupt rotade föreställningar om den romantiska kärleken – men säger mycket om de värderingar vi odlar när vi tror att ingen ser.

Foto: LEO SELLÉN / TT

Åtminstone en miljon svenskar är medlemmar på någon dejtingsajt, och betydligt fler har någon gång varit det. Var fjärde relation tar sin början på nätet, enligt en Sifo-undersökning från 2010. Utöver de breda sajterna finns det de som riktar sig till specifika grupper. Från Mazily som satsar på kulturintresserade och Solidlove för kristna singlar, till Victoria Milan vars uttalade målgrupp är de som söker otrohetsaffärer.

Att dejta någon är lite grann som att söka jobb. Man måste anstränga sig. Man måste presentera sig själv, lyfta fram de sidor man tror att andra är intresserade av. Med den skillnaden att man i det här fallet även befinner sig på andra sidan, på jakt efter den perfekta kandidaten. Det gör relationsbildandet till en form av marknad, där man samtidigt agerar köpare och säljare.

I USA etablerades dejting med kommersialismens genombrott under tidigt 1900-tal. I Sverige har det sett annorlunda ut. Här har spontanitet varit mycket högre värderat, ansetts mer romantiskt. Dejting enligt amerikansk modell dök i princip inte upp förrän med dejtingsajterna under tidigt 00-tal. Andreas Henriksson, doktorand i sociologi vid Karlstad universitet, har identifierat en ”medveten aningslöshet” hos många svenska nätdejtare. Det som driver fram denna är att rationaliteten upplevs som stötande.

Annons
X

Och dejtingsajternas formulär och algoritmer för matchning går onekligen på tvärs med djupt rotade föreställningar om den fria, romantiska kärleken. Vem vill vara så enkel att ens val går att förutspå när det gäller kärlek?

Vi rationaliserar dock alltid. Skillnaden är den att på nätet dokumenteras valen, och blir kvantifierbara. En av de som har djupast inblick i hur vi beter oss under digital kärleksjakt är den amerikanske matematikern och entreprenören Christian Rudder. År 2004 grundade han Okcupid, i dag en av USA:s största dejtingsajter med tio miljoner aktiva medlemmar. Efter att i ett par år ha bloggat om användarnas beteende på sajten gav Rudder nyligen ut boken ”Dataclysm: Who we are (when we think no one’s looking)” (Crown), baserad på statistik från Okcupid och andra ledande amerikanska dejtingsajter.

Väl medveten om användarintegritet är han noga med att poängtera att all data är anonymiserad och att han inte är ute efter någon enskild persons beteende. Tvärtom, det han intresserar sig för är de dominerande mönstren i datamängderna.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Så vad säger hans insamlade data om den dejtande amerikanska allmänheten? Bitvis är det som att lyssna på en fördomsfull stå upp-föreställning, där skämten visar sig vara statistiska utsnitt i stället för rena fördomar.

    Ta det här med åldersskillnader. Kvinnor föredrar, till dess att de fyller 30, fotografier av något äldre män. Därefter vänder kurvan, och de ger yngre män högre betyg. 50-åriga kvinnor föredrar 46-åriga män. Män, däremot, oavsett om de själva är 20 eller 50 år gamla, ger högst betyg till bilder på kvinnor som är 20 eller något år äldre. Det överensstämmer inte med vad det är de säger sig leta efter, vilket i nästan samtliga fall är någon mer i sin egen ålder, och inte heller med vilka kvinnor de sedan kontaktar. Det är bara det att de tycker 20-åringar är snyggast.

    Fördomsprofilen aktiveras även när det gäller smärre detaljer. Vita män nämner oftare än andra snöskoterkörning, trähantverk och det psykedeliska rockbandet Phish för att locka partners. Svarta män tar i gengäld upp dreads, sångerskan Jill Scott och skådespelaren Jamie Foxx på ett unikt vis.

    Men det finns det som förenar. Den minsta gemensamma nämnaren för alla användare är – pizza.

    Christian Rudder ger inte sken av att kunna förklara varför vi beter oss som vi gör. Hans bidrag är att visa på hur vi beter oss. Först ställd mot andra variabler kan statistiken säga något om vad som påverkar de värderingar som kommer till uttryck. Det är han tydlig med, och han diskuterar också det ansvar som följer med att lyfta fram vissa siffror och på så vis ge dem tyngd.

    Helt kan han ändå inte avhålla sig från att låta datan bli vägledande. Till exempel argumenterar han för att vi bör acceptera homosexualitet, eftersom det ändå förekommer. Källan är en analytiker vid Google Trends som har visat att 5 procent av porrsökningarna i USA gäller sex män emellan. (Några motsvarande siffror för kvinnor har analytikerna inte, eftersom man utgår från porrsökningar och lesbisk porr är något som många män också förmodas vara intresserade av.) Siffran är densamma oavsett delstat. Däremot är det betydligt färre som säger sig vara homosexuella i delstater där acceptansen är låg. Bara 1,7 procent i reaktionära North Dakota mot 5,1 procent i liberala Hawaii.

    **Det finns goda skäl **att anta att det innebär att folk lever liv de inte skulle ha valt, om det inte vore för att värderingar och attityder sätter käppar i hjulet. Särskilt om man tar i beaktande att det vanligaste avslutet på amerikanska Googlesökningar som börjar med ”Is my husband...” är ordet ”gay”. Gay är 10 procent vanligare än det näst vanligaste, ”cheating”. Och det är flest som frågar i de delstater där acceptansen för homosexualitet är som lägst.

    Utifrån en grundtanke om allas lika värde är det svårt att hävda något annat än att homosexualitet bör vara lika självklart som heterosexualitet. Men det har faktiskt ingenting att göra med om man kan bevisa huruvida det gäller en viss andel av befolkningen. Det är frestande men också djupt bekymmersamt att låta statistik bli normerande. Det handlar alltid om en tolkning.

    De mest nedslående rönen i ”Dataclysm” handlar om rasism. Att dela in användare utifrån ras kan framstå som väldigt amerikanskt, men även på svenska dejtingsajter som E-Darling och Match.com kan användarna ange vilken etnisk härkomst man själv har, och vad man accepterar hos en potentiell partner. Rudder använder sig av kategorierna svarta, latinos, asiater och vita. Han identifierar en tydlig diskriminering av svarta kvinnor. Det gäller både betyg på bilder och uppföljande kontaktförsök. Män i alla kategorier, förutom svarta män, ratade svarta kvinnor. Kvinnor i alla kategorier föredrog män med samma etnicitet som den egna, och valde i övrigt bort asiater och svarta män.

    Hur ska man tolka det? Mer än något annat framstår det som ytterligare ett bevis för hur olika förutsättningar vi har, på grund av hudfärg. I nästa led kan det kanske fungera som ett incitament för rutiner som förhindrar att den typen av faktorer kan hindra en från att göra rätt jobbval. Annars finns det en risk att man redan på förhand sorterar bort de mest kvalificerade sökandena, utifrån kriterier som inte har med jobbet att göra.

    Men också en motsatt effekt är naturligtvis möjlig. Stereotyperna kan lika gärna bli än mer befästa, eftersom de ju än gång har visat sig existera. Det är en sak att ge alla samma tillträde till utbildning och karriär. Men när det handlar om att sälja drömmen om något? Om det nu är 20-åringar alla män vill ha, varför ge någon kvinna över 30 plats i reklamen? Och om svarta kvinnor, asiatiska män och svarta män inte uppfattas som lika attraktiva i USA, varför göra sig besväret att lyfta fram dem som attraktiva representanter för ett varumärke? Risken finns ju att man försvårar för det egna målet, att sälja så mycket som möjligt.

    Så bygger utseendehegemonin vidare. Å andra sidan kan man inte heller anklaga siffrorna som sådana för att leda till det. Det är upp till dem som hanterar dem vad de gör med dem.

    Attityder förändras, kanske någon invänder. Jo. Men det förslår inte alltid. Okcupid ber också användarna svara på en lång rad värderingsmässiga frågor, som: ”Föredrar du starkt att dejta någon av din egen ras?” Det var det färre som sade sig måna om år 2014, än år 2009. Däremot var mönstret intakt för vilka etniciteter som var mest populära.

    Vad vi värderar hos en potentiell partner speglar hur samhället ser ut vid en viss tidpunkt. Men mekanismen är tidlös. Vi värderar. Det som skiljer nätdejting från andra sociala sammanhang är att här tydliggörs processen att välja och att bli vald. Frågan är hela tiden närvarande. Ett byte av profilbild kan ändra utslaget. För den som inte nätdejtar ger sociala medier en god inblick. Den egna populariteten går att följa och utvärdera även här. Vissa statusuppdateringar funkar bättre än andra.

    Egennytta är långtifrån någon nyhet när det kommer till parbildning. Innan nätdejtingen var kontaktannonser modellen för den som ville träffa någon utanför den omedelbara sociala eller geografiska närheten. Den syn på tvåsamhet som framträder i 1930 års utgåvor av den småländska lokaltidningen Barometern får sägas vara minst sagt osentimental. En kvinnlig annonsör presenterar sig som ”35-årig lantbrukardotter med 10 000 kronor kapital”, ute efter en ”präktig, hederlig och karaktärsfast herre”. Medan ”en snäll och trevlig man med eget hem” söker en ”verkligt snäll, rar och trevlig flicka om 25–30 år”. Helst med förmögenhet.

    På 60-talet var det betydligt vanligare än i dag att annonsörerna angav yrke, liksom innehav av egen bostad. Pengar är inte ett ämne på samma sätt i dagens kontaktannonser (som trots allt lever vidare, parallellt med dejtingsajterna). Det kan betyda att ekonomi spelar mindre roll, men kan lika gärna vara ett utslag av att levnadsstandarden generellt sett har höjts. Att ha en egen bostad är inget att skryta om.

    Det som skiljer oss från tidigare generationers statusjägare är att vi har en unik möjlighet att iaktta våra egna värderingar och val. Då visar det sig också att det inte nödvändigtvis är de största frågorna som är utslagsgivande. Bland Okcupids användare, skriver Christian Rudder, har det visat sig att hela tre fjärdedelar av de par som inlett långa förhållanden efter att ha träffats på sajten har besvarat två utslagsgivande frågor likadant. Nämligen: ”Har du någonsin rest ensam till ett annat land?” och ”Gillar du läskiga filmer?”

    Annons
    Annons
    X
    Foto: LEO SELLÉN / TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X