Annons
Recension

VägmärkenNärmare gåtan Hammarskjöld

Ett 40-tal av Dag Hammarskjölds egna bilder återges i Kaj Falkmans bok ”En orörd sträng”. Det är första gången Hammarskjölds bilder publiceras.
Ett 40-tal av Dag Hammarskjölds egna bilder återges i Kaj Falkmans bok ”En orörd sträng”. Det är första gången Hammarskjölds bilder publiceras.
Publicerad

Har under de senaste hundra åren någon svensk bok väckt så stor sensation som Vägmärken, den intellektuella och andliga dagbok som Dag Hammarskjöld förde och som utgavs ett par år efter hans tragiska död?
I USA blev den engelska översättningen en bestseller, såld i över en halv miljon exemplar. Dag Hammarskjöld var en av sin tids hjältar, efter de insatser han som medlare hade gjort för att gång på gång bidra till att det blev en avspänning mellan stormakterna under det kalla krigets år. Efter sin död blev han legend, kringvärvd av ett gåtfullt lockande skimmer. Om flygplanet han färdades i blev nedskjutet eller hade blivit utsatt för sabotage vet väl i dag ännu ingen riktigt säkert, inte heller vilka som i så fall låg bakom dådet. Det är den ena sidan av gåtan. Den andra sidan är den vi ställs inför som läsare av
”Vägmärken”.

Manuskriptet till ”Vägmärken” fann man i Dag Hammarskjölds bostad i New York efter hans död. Det består av aforismer och självbiografiska notiser, dessutom en hel del lyrik, framför allt haikudikter. Det utgavs första gången 1963 och visade att den i privata hänseenden förtegne generalsekreteraren för FN inte bara hade en litterär ådra, något som man redan visste genom hans verksamhet som ledamot i Svenska Akademien, utan att han dessutom var så till den grad religiöst hängiven att detta kunde väcka anstöt inte bara i sekulariserade utan även i vida kretsar inom den svenska kristenheten, detta därför att Hammarskjöld i sin gudsupplevelse stöder sig på medeltida mystiker och över huvud taget på en teologi som är äldre och i många avseenden mer uppfordrande än den nuförtiden gängse.
I sin recension i DN av ”Vägmärken” skrev Olof Lagercrantz att Hammarskjöld såg det som ”varje människas plikt att vara Jesus” och han distanserade sig från generalsekretarens försök att klä sig i ”Jesus mantel”,
även om han inte uppfattade denna ambition som blasfemisk, dock överspänd. Mindre snar att döma och att hänge sig åt efemär psykologisering var Carl Fehrman i SvD, som satte in Hammarskjölds starka kallelsemedvetande och hans strävan att handla i Kristi efterföljelse både i ett litterärt och ett idéhistoriskt sammanhang. Fehrman läste ”Vägmärken” på dess egna villkor. I sin artikel hänvisar han till viktiga källor som Ibsens ”Brand” och Tomas a Kempis ”De imitatione Christi”.

Annons
Annons
Annons
Annons