Närkontakt

Fotografiska dagböcker kan de kallas, kontaktkartorna. En gång verktyg för urval och arkivering. Nu en utdöende konstart. New York-kuratorn Kristen Lubben har ägnat två år i Magnums arkiv på jakt efter sanningen om bilden som valdes – och de som ratades.

Uppdaterad
Publicerad
Annons

Det analoga fotografiet är på väg att förpassas till minnet och möjligen bli till museala föremål, samtidigt som exempelvis många konstfotografer ömt vårdar en skapandeprocess som fortsatt inbegriper både filmrullar och framkallningsvätskor. Men när de gäller de snabba exponeringarna, nyhetsbilderna, är numera digital teknik allenarådande. Urvalet görs på plats i kameran, bearbetas och färdas sedan blixtsnabbt över vårt klot.

Annat var det förr. Jag minns själv den flerfaldigt prisbelönade svenske pressfotografen som aldrig lärde sig att välja den bästa bilden. Hur han våndades, uppslukad av sitt eget material, upplyst av ljusbordets obarmhärtiga sken, utrustad med gröna prickar – som han konstant satte på ”fel” ruta. Redaktören, som förfogade över de slutgiltiga, röda markeringarna, valde resolut en annan bild. Beställde sedan fram en kontaktkarta för att kunna övertyga fotografen om vilken bild som skulle kopieras. Mörkrumspersonalen jobbade för högtryck. Diskussionen var ständigt närvarande. Liksom de trampade tårna och det stukade jaget. Allt detta medan bilden – den bästa – hängde på tork. Ett schwosch i rörposten och sekunder senare var bilden redo att ritas in på en rykande färsk nyhetssida.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons