X
Annons
X
Recension

Unmarked evolution Närkamp med materialen föder ny natur

Kanske återföder hon naturen. Koreografen och dansaren Sanna Söderholms solo "Unmarked evolution" är ett organiskt och associativt verk fyllt med skuggor, ljus, glittriga material och växter. Som en kroppslig experimentverkstad i en övergiven och vildvuxen trädgård.

Sanna Söderholm i  ”Unmarked evolution” på Weld. Foto: Vlad Brateanu

Ibland kan ett döljande vara ett sätt att framhäva någonting. När Sanna Söderholm går i närkamp med olika material dröjer det länge innan man kan skymta hennes ansikte. Med huvudet invirat och draperat i ett tyg eller sladdrigt klädesplagg börjar hon lågmält utforska sin plats i ett rum där flera suggestiva iscensättningar med växter och tyger samtidigt konkurrerar om uppmärksamheten. Men utan det initiala täckandet av ansiktet hade risken varit stor att det dragit en större del av uppmärksamheten till sig. Ljud- och ljusbilden gör också allt för att inte framhäva någon del av rummet mer än någon annan.

Sanna Söderholms närkamp med olika material i detta växthusliknande och drömska rum är långtifrån våldsam och tyglande utan istället mer nyfiket undersökande när hon låter dem anta oväntade former. Trikåtyger tänjs och bildar såväl Alien- som människoliknande gestalter, som en svart och närmast hotfull trädstam. Martha Grahams tygtämjande och silhuettskapande inflytelserika solo "Lamentation" från 1930 gör sig också påmint när Sanna Söderholm låter sin kropp bli ett med materialet.

Sanna Söderholm i  ”Unmarked evolution” på Weld.

Foto: Vlad Brateanu Bild 1 av 2

Sanna Söderholm blir ett med materialen och ljuset i rummet

Foto: Vlad Brateanu Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X