Annons

Guy Dammann:Narcissismen har det svårt i coronakrisen

Familjen Loichen i tyska Frankfurt håller en konsert för grannarna.
Familjen Loichen i tyska Frankfurt håller en konsert för grannarna. Foto: Patrick Pleul/TT

Ingen försöker sälja saker till mig. I skuggan av virusets härjningar förändras vårt beteende i de sociala medierna – och musiken blir återigen ett sätt för oss att värna varandra.

Under strecket
Publicerad

Internationella operakören i Rom under ett framförande av Giuseppe Verdis ”Fångarnas kör”.

Foto: Italy Photo Press/TT

En ung Johannes Brahms. Teckning från 1853 av Jean-Joseph Bonaventure Laurens.

Foto: Bridgeman Images/TT

Robert Schumann, 1839. Litografi av Josef Kriehuber.

Foto: Fine Art Images/TT

Antonin Dvorak (1841–1904).

Foto: Granger/TT

Johann Sebastian Bach.

Foto: TT

Tom Lehrer.

Foto: John Twine/TT

Som så ofta i livet är det först när saker och ting går fel som vi lägger märke till vad som egentligen är viktigt. Ett skosnöre till exempel. Snöret syns knappt när man beundrar den nya, blanka, tjusiga läderskon. Fast när snöret går av börjar man uppskatta dess värde. Man kanske snubblar. Eller stapplar. Vilket i sin tur leder till att en ryggkota går ur led. Dessutom släpper skon in vatten. Man insjuknar efter ett tag och sedan är det kört. Jo, så illa kan det faktiskt gå om man inte värnar om sina skosnören.

Nu, då något outsägligt i vårt samhälle förändrats så fundamentalt, kan vi lägga märke till mycket som vanligtvis tas för givet. Det pratas mycket om pasta och toapapper just nu, men jag tänker mest på all musik som spelas och sjungs världen över. För visst är det markant att så många av de som sitter i karantän börjat musicera. Vissa går ut på sina balkonger och sjunger eller spelar för sina grannar. Andra föredrar att framföra sin musik inför virtuella grannar. Än fler spelar för sig själv och sin familj.

Annons
Annons
Annons