Nära döden är ensamheten som störst

LIVETS SLUT. När ljusen tänds på gravarna på lördag är det många anhörigas tankar som går till hur den sista tiden var, sista dagen, sista orden. Var hämtar människor sin kraft när de vet att de ska dö? Den frågan har följt Lisa Sand under alla år hon arbetat med patienter i livets slutskede.

Under strecket
Publicerad
Vid sidan av forskningen på Karolinska Institutet arbetar Lisa Sand som kurator på palliativ avdelning på ASIH i Långbro park. Som kurator på en palliativ enhet har hon stödsamtal och hjälper till med praktiska saker som begravningar, men det kan också handla om att ordna bröllop.

Vid sidan av forskningen på Karolinska Institutet arbetar Lisa Sand som kurator på palliativ avdelning på ASIH i Långbro park. Som kurator på en palliativ enhet har hon stödsamtal och hjälper till med praktiska saker som begravningar, men det kan också handla om att ordna bröllop.

Foto: MALIN HOELSTAD OCH FREDRIK SANDBERG/SCANPIX.
Annons

Som nyutexaminerad kurator på 70-talet arbetade Lisa Sand på en medicinsk vårdavdelning. På den tiden placerades de döende längst bort i korridoren och ofta gick ronden inte ens in på rummen. Det fanns ju inget att göra.

Själv var hon ung och kände sig otillräcklig i mötet med döende patienter och deras anhöriga. I dag, 30 år senare, är hon en betydligt mer erfaren kurator. Men frågan var människor hämtar kraft ifrån när de ska dö har följt henne genom åren och blev till slut en avhandling.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons