Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Perfect Guide

”När vi pratar trafikregler ser jag LA-föräldrarna i ett helt nytt ljus”

Varje morgon ansluter jag och min dotter till det lämmeltåg av barn och föräldrar som går utanför vårt hus mot skolan. Jamie som bor två hus bort med sina två döttrar. Jennifer och hennes dotter Maeve som också har en bror i Tages förskola. Ken som bor rakt över gatan med sin son Alex – och så vidare. Det är alltid ”hi” och ”hello” och samtalen tar vid där de slutade morgonen innan. Alla vandrar vi tillsammans ner till skolan och hälsar glatt på vakten vid övergångsstället som hjälper oss att tryggt korsa gatan. Folk har hällt morgonkaffet i termosar och fikar hela vägen. Det är Silverlake-igt. Det är mysigt. Det är som en scen ur Transparent eller Togetherness eller valfri pastisch på den här delen av stan.

Annons

Från en dag till en annan – från att Ilse började skolan – har vi gått från att vara hyfsat anonyma till att känna nästan hela kvarteret. Det där med bra skolor i Los Angeles är inte så lätt som det låter. Utbildning är inte prioriterat och anledningen till att vår kommunala skola är bra är alla föräldrars engagemang. Alla chippar in en slant för att de ska ha råd med gympalärare en gång i veckan, en tjänst som annars inte finns. Någon köper kritor och någon annan hoppar in som volontär på utflykterna. Det är ett litet samhälle mitt i det stora och det gör mig varm i hela kroppen. Sammanhållningen. Att alla är med. 

Men plötsligt en dag bryts det gemytliga. Engagemanget delar snarare än enar. Och allt på grund av en liten trafikregel.

Trafik är ett ständigt problem i Los Angeles. Under eftermiddagarna står motorvägarna stilla i timmar och det är då många som istället kör omvägar in i villakvarteren. Plötsligt har vår snäva gata med lokaltrafik förvandlats till rena rama E4:an. Det tutas och gasas och Ari Gold-figurer med breda slipsar och högt blodtryck gastar högt genom bilfönstren. Trafikstockningen innebär att det tar tid att komma hem för oss som bor här, men framförallt att inga barn kan cykla fritt på vägen. Som lösning på detta problem kom någon med förslaget att en del av gatan skulle göras enkelriktad, bara 30 meter mellan en korsning och en annan, för att få folk att välja en annan genomfart. Detta förslag genererade betydligt starkare reaktioner än jag någonsin kunnat föreställa mig. Folk är FÖR eller EMOT och inget däremellan.

Samma eftermiddag stod grannar och snickrade upp plakat i sina trädgårdar. Satte klistermärken på sina bilar. Hängde lakan med texter som: ”NO one way” från balkongerna. De vanligtvis enhälliga Bernie Sanders-väljarna delades i två läger. Och med anledning av detta kallade det lokala kvartersrådet in till möte i veckan. Det var en spektakulär syn. Folk hade verkligen gått man ur huse och här vädrades åsikterna vilt. Någon vid namn Brian har räknat ut att om han måste åka en annan väg för att komma hem tar det två minuter extra varje dag, viket blir 14 minuter i veckan, vilket blir nästan en timma i månaden. En äldre dam inflikar att det är ”alla dessa kvinnor i sina SUV:ar” som ställer till det. En annan har räknat ut att de borde koordinera trafikljusen nere på en annan gata, för att undvika att trafiken letar sig upp hit. Min närmsta granne vittnar om flera påkörda ekorrar. Alltihop till högljudda ”bu” och ”bä”. Det är kaos. 

Jag ser plötsligt alla dessa föräldrar som jag har så trevligt med om morgnarna, i ett helt nytt ljus. Deras ansikten är förvridna av ilska. Detta är uppenbarligen inget vi ska småprata om under morgondagens promenad. 

Till Toppen