Annons

Merete Mazzarella:När verkligheten är ­alltför verklig för dikten

Slumpen präglar till stor del våra liv, men när den förekommer i litteraturen upplevs den inte längre som just slumpartad, utan som betydelsebärande – eller alltför osannolik. En ny avhandling granskar hur några klassiska svenska romaner har handskats med livets sammanträffanden och osannolikheter.

Under strecket
Publicerad
Karin Franz Körlof och Sverrir Gudnason som Lydia och Arvid, osannolikt återförenade, i Pernilla Augusts filmatisering av ”Den allvarsamma leken”.
Karin Franz Körlof och Sverrir Gudnason som Lydia och Arvid, osannolikt återförenade, i Pernilla Augusts filmatisering av ”Den allvarsamma leken”. Foto: Nordisk film

Verkligheten överträffar dikten, heter det ofta, men vad menar vi egentligen när vi säger så? Att verkligheten kan leverera händelser som ingen författare skulle ­kunna hitta på? Nja, knappast. Snarare då att verkligheten kan leverera händelser som är så osannolika att författare skulle dra sig för att använda sig av dem. Åtminstone i litterära verk som strävar efter att vara realistiska. Det finns naturligtvis genrer som inte gör anspråk på realism, till exempel följetongsromaner om älskande som efter sju sorger och åtta bedrövelser kan få varandra på slutet tack vare ett oväntat arv, eller herderomaner från tidigmodern tid om älskande som skilts åt, återförenas i Arkadien och i åratal flirtar, talar och sjunger om kärlek utan att känna igen varandra. Här är osannolikheterna rena konventioner, något som läsarna förväntar sig. Sedan århundraden finns det också litterära verk som frejdigt parodierar de genrer i vilka osannolikheterna hopar sig.

Karin Franz Körlof och Sverrir Gudnason som Lydia och Arvid, osannolikt återförenade, i Pernilla Augusts filmatisering av ”Den allvarsamma leken”.

Foto: Nordisk film Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons