Annons
X
Annons
X

Merete Mazzarella: När verkligheten är ­alltför verklig för dikten

Slumpen präglar till stor del våra liv, men när den förekommer i litteraturen upplevs den inte längre som just slumpartad, utan som betydelsebärande – eller alltför osannolik. En ny avhandling granskar hur några klassiska svenska romaner har handskats med livets sammanträffanden och osannolikheter.

Karin Franz Körlof och Sverrir Gudnason som Lydia och Arvid, osannolikt återförenade, i Pernilla Augusts filmatisering av ”Den allvarsamma leken”.
Karin Franz Körlof och Sverrir Gudnason som Lydia och Arvid, osannolikt återförenade, i Pernilla Augusts filmatisering av ”Den allvarsamma leken”. Foto: Nordisk film

Verkligheten överträffar dikten, heter det ofta, men vad menar vi egentligen när vi säger så? Att verkligheten kan leverera händelser som ingen författare skulle ­kunna hitta på? Nja, knappast. Snarare då att verkligheten kan leverera händelser som är så osannolika att författare skulle dra sig för att använda sig av dem. Åtminstone i litterära verk som strävar efter att vara realistiska. Det finns naturligtvis genrer som inte gör anspråk på realism, till exempel följetongsromaner om älskande som efter sju sorger och åtta bedrövelser kan få varandra på slutet tack vare ett oväntat arv, eller herderomaner från tidigmodern tid om älskande som skilts åt, återförenas i Arkadien och i åratal flirtar, talar och sjunger om kärlek utan att känna igen varandra. Här är osannolikheterna rena konventioner, något som läsarna förväntar sig. Sedan århundraden finns det också litterära verk som frejdigt parodierar de genrer i vilka osannolikheterna hopar sig.

Men faktum är naturligtvis att osannolika händelser förekommer i verkligheten. Underbara räddningar, ­bisarra olyckor, slump och sammanträffanden av alla de slag hör också de livet till, och därmed blir det ofrån­komligt att även den realistiska litteraturen ibland måste använda sig av dem. Det här är utgångspunkten för litteraturvetaren Kenneth Lindegrens doktorsavhandling ”Osannolika händelser och den svenska realistiska romanen” (Lunds universitet, Makadam), en bok som ingalunda bara är av intresse för läsare av facket utan för vem som helst som går och tänker på existentiella frågor.

Vad är då kriterierna för en osannolik händelse i en ­realistisk roman? Enligt Lindegren ska den vara oavsiktlig, den ska vara oförutsägbar och den ska vara avgörande för intrigen. En händelse är inte en handling, den kan inte tillskrivas en aktör, den är helt enkelt något som händer. Tematiskt representerar osannolika händelser den ständigt närvarande möjligheten att våra liv plötsligt kan förändras dramatiskt och genomgripande utan att någon kan ställas till svars.

Annons
X

Existentiellt intressanta är händelserna därför att de aktualiserar frågor om ansvar, frihet, makt och rättvisa. Vad är det värt att kunna göra val i sitt liv om resultatet av ens val är oförutsägbart? Kan världen sägas vara rättvis när det långtifrån är givet att godhet belönas och ondska straffas?

I realistiska litterära verk är osannolika händelser naturligtvis inte oavsiktliga, där är de alltid ett resultat av en författares medvetna val och det är ett av skälen till att de är intressanta. Verkligheten är, fiktionen betyder, heter det, och osannolikheterna får därför förmodas säga något om författarens världsbild. Om de nu inte bara är ett uttryck för oskicklighet, förstås. Från litteraturvetenskaplig synpunkt är de nämligen också intressanta därför att de ställer författare inför ett estetiskt problem: oskickligt hanterade blir de, som Lindegren konstaterar, ”tecken på berättelsens förutsägbarhet istället för tillvarons oförutsägbarhet, på författarens manipulation av händelseförloppet istället för människans brist på kontroll över sitt liv, på berättelsens anpassning till konventionella narrativa former istället för dess originalitet och autenticitet”.

Avhandlingen fokuserar på sex svenska romaner – Fredrika Bremers ”Famillen H***” (1830), C J L Almqvists ”Skällnora Qvarn” (1838), Victoria Benedictssons ”Fru Marianne” (1887), Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” (1912), Willy Kyrklunds ”Solange” (1951) och Per Gunnar Evanders ”Sista dagen i Valle Hedmans liv” (1971) – men minst lika givande är glimtarna ur världslitteraturen. Hur vi tenderar att tänka kring den (lyckliga) slumpen illustreras strålande av Robinson Crusoes reaktioner när han på sin öde ö upptäcker att det börjat växa engelskt korn intill hans boplats. Han har glömt att han tidigare skakat ut rester av hönsfoder och börjar därför, trots att han inte tidigare hyst några religiösa känslor, tro att det är fråga om ett gudomligt ingripande. När han med ens kommer ihåg hönsfodret är han strax mindre överväldigad men kommer ändå fram till att kornet är försynens verk eftersom det var osannolikt att fröna skulle ha klarat sig undan råttorna och att han skulle ha råkat hälla ut dem just på en av de få platser på ön där de kunde gro. Tacksamheten segrar alltså i hans fall, men i sin ambivalens är han ändå släkt med mannen som sökte parkeringsplats i ett område där bilarna redan stod tätt, tätt och utbrast: ”Gud, nu får du allt hjälpa mig att hitta en ledig plats!” – bara för att, när han sekunden därpå fick syn på en lämplig lucka, säga: ”Okej, Gud, du behöver inte besvära dig. Nu fixade jag saken själv.”

I den engelska 1800-talsromanen är det vanligt att överraskande sammanträffanden mellan släktingar och potentiella kärlekspar så att säga förses med åskledare: personer i romanen får själva säga det läsaren kan förmodas tänka, att en lycklig slump varit på spel – gärna med tillägget att också slumpen hör vardagen till. Så sker till exempel hos Jane ­Austen, som också – inte utan ironi – visar att hennes kvinnors liv är så kringskurna att de inte har många alternativ till hoppet att slumpen skulle föra rätt äktenskapskandidat i deras väg.

Som Emma Bovary kan romanpersoner också drömma om att deras liv skulle ha fått en helt annan riktning: ”Hon undrade om det inte funnits något sätt, längs slumpens alla vägar, att träffa en annan man; och hon försökte tänka sig vilka de osannolika händelserna skulle kunnat vara, det annorlunda livet, denne make som hon inte ­kände.” Lindegren påpekar för övrigt också att sammanträffandena i äldre romaner i allmänhet skedde sent i berättelsen och innebar ett lyckligt slut, medan de i moderna, realistiska romaner tidigarelagts. (Och, kunde man tillägga, inte nödvändigtvis leder till ett lyckligt slut.) ­Äldre romaner var i första hand intresserade av yttre hinder för kärleken – sociala och/eller geografiska – medan realismen hellre fördjupar sig i kärleksrelationernas inre, psykologiska och emotionella konflikter.

I det svenska materialet finns den mest osannolika osannolikheten hos Almqvist. Skurken i berättelsen försöker tvinga huvudpersonen, pigan Brita, att vittna falskt genom att surra fast henne vid en stock som sedan börjar driva ner mot ett sågverk med roterande klinga. Hennes situation ter sig hopplös men just som sågklingan börjar rispa i henne infinner sig en fågel som stöter till en träflisa som faller ner i sågverkets maskineri och stoppar klingan. Den här räddningen har av de flesta kritiker, såväl sam­tida som senare, betraktats som ett estetiskt fiasko, men Almqvist själv bemötte invändningarna med att det inte alls är ovanligt att Gud låter sådant ske.

En nog så vardaglig slump handlar det om hos Victoria Benedictsson när fru Marianne lyckligtvis upptäcker att hon väntar sin präktige make Börjes barn bäst som hon är frestad att lämna honom för den dekadente Pål. När Per-Gunnar Evanders plåtslagarmästare Valle Hedman olyckligt nog halkar i en oljefläck och faller ner från ett tak är det däremot tveksamt om det är en slump: romanen är inte bara existentiell, den rymmer också samhällskritik. Störst roll spelar slumpen hos Hjalmar Söderberg där den blir ett uttryck för en livssyn: individen saknar en gång för alla kontroll över sitt liv. Arvid tycks ständigt vara ett offer för tillfälligheternas spel och inte ens hans återseende med Lydia på operan infriar de förväntningar det väcker hos läsaren: för en gångs skull tycks slumpen vara så avgörande att man skulle vilja hedra den med benämningen öde, men Arvid och Lydia glider ifrån varandra igen och berättelsen om Den stora kärleken blir aldrig av.

Lindegren menar att författare och kritiker från 1970-talet och framåt inte intresserat sig för sannolikhetens problem. Snarare har man ­diskuterat förhållandet mellan fakta och fiktion. Vilka läsarter är rimliga när det gäller självbiografisk litteratur? Hur får man skriva om levande människor? Vad är för privat för att vara värt att berätta? Det må stämma men i allas våra liv förblir sammanträffanden och osannolikheter av alla slag av ­bestående intresse.

För egen del tycker jag att en av de riktigt tidiga romanerna, Madame de Lafayettes ”Furstinnan de Clèves” från 1678, är och förblir en av de angelägnaste. Furstinnan har flytt hovet i Paris och tagit sin tillflykt till makarnas landställe därför att hon förälskat sig i en annan man, den omsvärmade ungkarlen hertigen av Nemours. Hertigen har kommit till samma trakt för att besöka sin syster och när han på en jakt rider vilse tar han sin tillflykt till ett lusthus på paret de Clèves ägor. Där är han gömd när paret kommer gående och han hör deras samtal: han frågar henne oroligt varför hon sökt sig bort från hovet, hon svarar till slut att hon älskar en annan och att hon visserligen inte röjt sina känslor men känner att hon måste hålla sig borta från honom. Fastän hon inte nämner något namn kan ­Nemours gissa sig till att det är honom det handlar om. Han slås av häpnad – furstinnan inledde själv sitt svar till mannen med att säga att hon vill göra en bekännelse som ingen någonsin har gjort för en make – och han kan inte motstå frestelsen att berätta historien för en god vän, dock utan att avslöja furstinnans identitet. Sedan vandrar historien vidare och vidare eftersom alla finner den lika osannolik och när den till slut når fursteparet blir den en katastrof för deras förhållande: ingendera kan ju tro ­annat än att det är den andra som svikit förtroendet.

Det är en perfekt intrig, och tragisk på samma vis som Oidipusmyten: katastrofen utlöses ju uttryckligen av den handling som var avsedd att förhindra den. Och om furstinnans bekännelse idag inte ter sig lika osannolik som på 1600-talet – vi har ju tvärtom lärt oss att det är värdefullt att tala ut – så kan konsekvenserna av öppenhet fortfarande vara nästan lika problematiska.

Annons

Karin Franz Körlof och Sverrir Gudnason som Lydia och Arvid, osannolikt återförenade, i Pernilla Augusts filmatisering av ”Den allvarsamma leken”.

Foto: Nordisk film Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X