Annons

Lennart Lundmark:När tidningarna ansågs fördärva nationen

Under 1800-talet hade tidningsvärlden så dåligt anseende att journalisterna hänvisades till kyffen där föremålen surrats fast så att de inte kunde stjälas. I ”Den svenska pressens historia”, I–II, beskrivs pressens kamp för att vinna anseende och status.

Under strecket
Publicerad

Tidningsutgivare hade inte mycket till status under större delen av 1800-talet. En av de mest hätska kritikerna var Esaias Tegnér, som menade att tidningarna levde ”likt likmaskarna på förruttnelsen” och att deras växande upplagor visade att hela nationen var fördärvad i grunden. När den liberala pressen blev allt större kring seklets mitt var det många konservativa som utgjöt sig över de usla tidningarna. Klassisk blev den replik som kyrkoherde Herman Rundgren från Norrköping fällde vid den sista ståndsriksdagen 1865: ”Sveriges press är den sämsta av alla pressar i världen.”

Mot den bakgrunden var det inte underligt att även några av de ledande utgivarna behöll sina titlar från mer respekterade miljöer, till exempel den akademiska eller kommersiella. S A Hedlund på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kallade sig först Kungl Sekter, för att sedan gå över till Magister. Rudolf Wall på Dagens Nyheter lät titulera sig grosshandlare. Personalen fick säga herr Wall, men inte redaktör Wall.

Annons
Annons
Annons