X
Annons
X

Knut Ahnlund: När Tegnér tänkte lämna Svenska Akademien

Frågan om det är möjligt att lämna Svenska Akademien har aktualiserats på nytt. Stadgarna säger inget om saken. Därför är det betydelsefullt om man kan finna belägg för att medlemmarna förr i tiden betraktade medlemskapet som frivilligt.

Knut Ahnlund (1923–2012) valdes in i Svenska Akademien 1983.
Knut Ahnlund (1923–2012) valdes in i Svenska Akademien 1983. Foto: Henrik Montgomery/TT

Sedan jag meddelat att jag tills vidare håller mig på behörigt avstånd från Svenska Akademien har den gamla frågan från förra krisen på nytt diskuterats: om man har rätt att utträda ur denna församling eller ej.

Det står ju ingenting i stadgarna om den saken, men en så att säga oskriven hederskodex har ansetts gälla: att kontraktet är på livstid. Man kan tolka denna regel så att man har rätten att stanna så länge man lever men inte plikten. (Så har Akademin inte tolkat den.) På sistone har Lars Gyllensten, tillfrågad om saken, framfört den meningen att den som väljs in "i normala fall" bör stanna kvar livstiden ut. Men, tillägger han, för hans del har det inte varit något normalt fall utan ett högst onormalt. Jag är böjd att hålla med honom på den punkten.

Vid det ödesdigra sammanträdet (23 februari 1989) som kom press och massmedia att utlösa Rushdiekrisen tror jag mig ha varit den av de närvarande som livligast förordade att en samfälld protest från Akademiens sida måste uttalas. Då så inte blev fallet kontaktade jag Caj Lundgren på Svenska Dagbladet och fick också den 28 februari till stånd ett antal separata meningsyttringar som till nöds kunde ersätta vår uteblivna gemensamma protest. Jag kritiserade där Akademiens lamhet, sade att det enda sättet att rida spärr mot de fruktansvärda tendenser som nu höll på att förgifta så många människor var att var och en i sin stad, den enskilde lika väl som korporationer, med all kraft stod upp och fördömde dem. Jag sade också att detta, att avlägga ett vittnesbörd om vår avsky för vad som sattes i spel inte var ett politiskt uttalande utan en akt av elementär medmänsklighet, och ett sådant vittnesbörd kunde inget samfund vara förhindrat att avlägga. Vår talesmans, Sture Alléns, lama förebråelse mot dödsdomens utfärdare, uttalad samma afton till pressen på källaren Diana: "Man bör inte bete sig som Ayatollan gjort", – ett, kan man förmoda, vid det här laget klassiskt vordet understatement – var inte särskilt upplyftande och det svarade inte mot vad några av oss tänkte och kände.

Annons
X

Jag valde trots allt att stanna kvar och försöka slåss för vad jag ansåg vara rätt och mot det som jag ansåg vara orätt. Men det torde vid det här laget ha framgått att det fanns djupa disharmonier redan innan Akademiens snubblade på dödsdomen mot Salman Rushdie. Åren som följde har inte heller för mig varit "normala". (Mina talrika yttranden i de svåra frågorna som varit uppe till behandling ligger tills vidare reserverade för en eftervärlds eventuella intresse.)

Eftersom det inte finns några statuter som stöder den ena eller den andra åsikten när det gäller utträde är det värdefullt om man kan hitta historiska vittnesmål om hur medlemmarna själva och utomstående sett på denna sak. Vore det kanske möjligt att någonstans få bekräftat att man också tidigare menat att medlemskapet var ett frivilligt och inte nödvändigtvis livslångt åtagande, giltigt bara under någorlunda normala omständigheter? Och skulle man till på köpet kunna få se sådana uttalanden speglade i en korrespondent som mottagit och accepterat dem som självfallna, ja, då bleve deras giltighet ännu större. Nu föll det sig så att jag på sistone fördjupat mig en smula i Esaias Tegnérs skrifter. Han hade just installerat sig som biskop i Växiö då han fick nya stora bekymmer med Akademien – han hade tidigare haft många. Det året valde man in två ämbetsmän, Johan David Valerius och Gustaf Fredrik Wirsén. Av dessa två hörde den förre till en kategori som under de åren favoriserades särskilt, de vittra amatörerna som hade en solid förankring i samhällshierarkin, folk som skrev egna småsaker och översatte andras arbeten. Tegnér var inte entusiastisk över denna invalspolitik, men Akademien var den gången lika beroende av att bli socialt uppstagad av folk med titlar och ställning som den nu är beroende av prestigefyllda och för tillfället gångbara litterära namn, så han resignerade inför Valerius och flera andra litterära dilettanter. Men inför Gustaf Fredrik Wirsén, (farfars bror till den osalige Carl David), slog hans eldfängda Pegas häftigt bakut. Wirsén var ett praktexempel på svensk ståndscirkulation: son av en fattig regementsskrivare på fästningen Sveaborg gjorde han en hisnande militär och juridisk karriär, från sergeant vid Arméns Flotta till statsråd, friherre och greve, rikeman och inflytelserik ekonomisk rådgivare till Karl XIV Johan. Valet av honom var i och för sig helt i överensstämmelse med Gustav III:s ursprungliga urvalsprinciper; i sitt tal vid Akademiens instiftande gav kungen ju en viktig plats åt dem "som i Rikets högsta värv, eller i allmänna sammanlevnaden, från barndomen stadgat deras smak, genom den noggrannhet de stora ämbeten de beklätt alltid äska osv."

40 år senare kändes inte denna sociala urvalsprincip lika nödvändig och Tegnér tyckte helt enkelt att denna kategori började bli för kompakt. Han hade ingenting speciellt emot Wirsén men han fann att invalet flagrant visade Akademiens servilitet och opportunism. I ett brev till C G von Brinkman den 23 juni 1826 skriver han:

"Men vad har Herr Greve Wirsén gjort som kunde urskulda Academien vid detta tillfälle? Så vitt jag vet är hans vittra ära inskränkt inom ett Liktal över Lagerbring, icke sämre, men också icke bättre än dylika predikningar pläga vara. - - - Mig har valet obeskrivligt förargat, och jag tänker allvarsamt på att en vacker dag skicka in min dimission och anhålla om nådigt avsked. Det enda som kan sägas häremot är att man därigenom lade för mycken vikt på en sak som i sig själv dock är obetydlig - - - . Men på andra sidan är det också förargligt att tillhöra en corporation som på detta sätt bortkastar allt det lilla värde den ännu genom tradition kunde ha övrigt och att genom sin tystnad synas gilla uselheten."

Kritisk mot invalspolitik. Esiaias Tegnér slog häftigt bakut då Wirsén valdes in i Svenska Akademien.

Hans Järta, den lysande publicisten, hade invalts samtidigt med Tegnér men hade visat föga entusiasm över utnämningen; han uteblev i mer än sju år; när han slutligen 1826 tog sitt inträde var han inte en gång själv närvarande, en annan läste upp hans tal över föregångaren Gudmund Jöran Adlerbeth. Tegnér tyckte att Järta med ett så ljumt intresse borde lämna akademin, och han tillade i samma brev till von Brinkman: "För det andra anser jag under närvarande omständigheter som en fördel om han går ur Academien och lämnar plats åt – Exc. Dela Gardie eller Cederström. Jag skulle ej vara den sista att följa ett så gott och hälsosamt efterdöme; men i övrigt lägger jag mig icke i den saken." Tanken att Järta skulle lämna plats för ytterligare någon av Rikets Herrar var en hejdlös drift med hela den degenererade invalspolitiken, – Tegnér fruktade en invasion av höga ämbetsmän. Det framgår av en annan skrivelse, också den avsänd den 23 juni till ett annat geni, biskopen, botanisten, nationalekonomen och matematikern Carl Adolf Agardh. Brevet tillhör den svenska epistolära litteraturens absoluta höjdpunkter och förtjänar att citeras lite utförligare – här är ironien ännu blodigare:

"Om nådigt avsked blir jag väl också tvungen att snart anhålla i Svenska Academien, till följe av sista valet. Jag anser för min undersåtliga plikt att lämna åtminstone mitt rum åt de flere ännu obefordrade och vittra StatsRåden, t. ex. Exc. Cederström och Rosenblad, samt HofCancelleren Schulzenheim som redan förut har så många andra Ordnar. Man har redan förut klandrat de många band som läggas på vitterheten; men de blå banden måste vara verkliga förbindningsband, nödvändiga för poesiens och vältalighetens dödkött, vars stora Lasarett är Svenska Academien. Jag gav mig tillfreds vid Valerii val... Men vad greve Wirsén angår så måste jag erkänna att saken förargat mig. Påvarna och Rosenblad anklagas för nepotism; men Svenska Acd. går en alldeles motsatt väg. När hon uppsöker en förtjenst så aktar hon sig åtminstone sorgfälligt för allt släktskap med de yrken hon låtsar driva. Jag vill ej tala om Nationen; men tror du icke att Wirsén själv i sitt hjärta föraktar ett så dumt och feghjärtat smicker, han som enligt sin natur måste anse all vitterhet för en överflödsvara, han vars förtjänster Mercurius räknar, men icke Apollo? Något nedrigare val kan hittills själva Sv. Acd. ej uppvisa. Exc. Mörner hade dock vunnit ett pris, visserligen ej av Sånggudinnorna, men dock av Academien. Skjöldebrand dansar oupphörligt på träben i Poesien och svetten står honom därvid på pannan: men han har dock den förtjenst att älska den jord som aldrig bär annat än missväxt för honom, han går beständigt fast han aldrig hinner fram, han gapar som Tantalus fast ödet velat att han aldrig läskas av någon poetisk vattendroppe. Exc. Wetterstedt och Lagerbjelke äro vältalighetens publicister, Vitterhetens jäsmunkar som väl kunna fördragas i sista rätten. Men Wirsén är idel skinka och soliditet. När nu härnäst Dela Gardie invoteras så hoppas jag varken samtid eller eftervärld förtänker mig om jag skiljer mig från så förnämt sällskap."

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Av de här nämnda herrarna slapp Akademien Cederström, Rosenblad, Schulzenheim och De La Gardie. Av de kollegor som Tegnér talar om var Mörner och af Wetterstedt framgångsrika och briljanta statsmän, den förre var dessutom en icke oäven politisk tänkare. Båda stod de tidvis kungen nära. Men rent litterärt var de närmast oskyldiga. Detsamma gällde inte greve Gustaf Lagerbielke som förutom att vara statsråd och en av rikets herrar också var direktör vid Kungliga teatern, författare, regissör och till och med skådespelare, allt naturligtvis på amatörnivå. Liknande vittra intressen hade generalen Anders Fredrik Skjöldebrand som invalts några år efter Tegnér; han uppträdde som författare, tonsättare och tecknare. Han var skaparen både av skräckdramat Herman von Unna och av en stor memoarsvit; om dessa minnen säger Sten Carlsson att de är "livfullt skrivna men senila, egocentriska och opålitliga samt tämligen oanvändbara som historisk källa."

Till kategorin litterärt oskyldiga hörde också en person som nu senast under Akademiens kriser lyfts fram ur skuggorna. Han hette Albrecht Ihre (1797–1877) och gjorde en mycket vacker karriär under Karl Johan och Oscar I, blev friherre och både ecklesiastikminister och utrikes-statsminister. Efter att ha blivit invald i snart sagt alla andra akademier blev han 1847 kallad till Den Svenska, men han lät helt enkelt meddela att han inte ansåg sig kvalificerad. Akademien återkom 1848 med sitt anbud men Ihre vägrade, han rådde Akademien att i stället välja in poeten Oscar Fredrik, sedermera Oscar II. Tredje gången, 1849 accepterade han motvilligt men inställde sig aldrig och avsade sig slutgiltigt efter tio års frånvaro. Man kan kanske säja att hans utträde ur Akademien godkändes, om han nu någonsin varit där. För några år sedan utgav Akademiens sekretariat en liten nöjsam bok som heter "De Aderton" (Norstedts 1992), här finns samtliga medlemmar med porträtt och historik och åtskilligt annat för den intresserade. I den boken nämns Ihre över huvud taget inte. Vi får ana oss till att någon måste ha varit i närheten av stol 3 och spökat, för när vi läser om denna stols öden ser vi att den efter Carl Gustaf von Brinkmans död 1847 måste ha stått tom i fjorton år; först 1861 tog prästen Johan Börjesson sitt inträde. Jag tycker nog att den tappre Albrecht Ihre hade förtjänat att åtminstone bli omnämnd, fast han vållat Akademien så mycket huvudbry.

Gustaf Fredrik Wirsén dog efter ett knappt år i Akademien och Tegnér stannade kvar. Men vi ser ju tydligt att han själv inte såg några hinder för att lämna sällskapet. Se bara vad han skriver de 4 juli 1826 till Martina von Schwerin:

"För min del funderar jag allvarsamt på att inskicka min dimission för att lämna plats åt någon ännu obefordrad Excellens, t.ex. Cederström eller Dela Gardie; och när de härnäst invoteras har jag väl lust att se vem som skall hindra mig ifrån att taga avsked från den vittra ärelösheten."

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Knut Ahnlund (1923–2012) valdes in i Svenska Akademien 1983.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 2

Kritisk mot invalspolitik. Esiaias Tegnér slog häftigt bakut då Wirsén valdes in i Svenska Akademien.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X