Gustav Bergström:När symfonikonserten blev allas angelägenhet

Hur kom det sig att symfonikonserten utvecklades från att vara en borgerlig angelägenhet till att bli en samhällelig? En ny avhandling redogör för den historia som ledde fram till att Stockholm fick sitt blå, palatslika konserthus 1926 och vilken betydelse folkbildningsidealet hade för att finansiera det.

Under strecket
Publicerad
Konserthusets fasad mot Hötorget 1926, innan Orfeusgruppen kom på plats.

Konserthusets fasad mot Hötorget 1926, innan Orfeusgruppen kom på plats.

Foto: C G Rosenberg / Digitala stadsmuseet
Annons

Vid Gustav Adolfs torg, i Gustav Horns ­palats, bodde under många år Carl och Fredrika Limnell som regelbundet samlade sin tids kulturella elit och bjöd på musikaliska soaréer. Limnells hade ett brett kontaktnät och dessutom gott om plats ­sedan byrådirektör Limnell låtit slå samman två förmak och skapat en elegant dubbelsalong. Fredrika Limnell ­noterade det mesta i sin dagbok eller i brev till vänner och bekanta. Det är därför inte svårt att bilda sig en uppfattning om hemmets musikaliska meny. Så här förflöt till exempel en kväll i mars år 1873: ”Första gången sjöng Amalia [Riego], som nu återfått röst och mod, på ett utmärkt sätt; Hilda Thegerström spelte solo; två stycken af hennes elever à quatre mains; direktör Ohlson och Valborg Lagerwall spelte Mendelsohns Lieder på orgel och piano; löjtnant Munthe sjöng arior ur Frondörerna, ackompanjerad av Torssell. Societeten var för övrigt briliant med grefvar, ­baroner och generaldirektör öfver en bank.”

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons