Marie Demker:När svensken gjorde uppror

Antologin ”Politik underifrån. Kollektiva konfrontationer under Sveriges 1900-tal” visar hur gatans uppror gått från att handla om rösträtt till ideologiska frågor – och hur strängare insatser från polisen snarare trappat upp än stävjat våldsamma protester.

Under strecket
Publicerad

En demonstrant bränner en flagga under kravallerna i Göteborg 2001.

Foto: Anders Wiklund / TT
Annons

Mycket tidigt i min akademiska karriär drogs jag in i en verbal strid om politiska konfrontationer i svensk politisk historia. Min gamle handledare, framlidne statsvetarprofessorn Bo Särlvik hävdade med emfas att svensk politik gick in i en stabil period redan på 1920-talet, att grunden redan då lades till vad som skulle bli den svenska modellen med kompromisser och arbetsfred. Mot honom stod ett flertal yngre forskare – ofta med rötter i sociologi och ekonomisk historia – som bestämt hävdade att det istället var kohandeln i riksdagen 1933 som var avgörande, fram tills dess hade svensk politisk utveckling präglats av utomparlamentariska aktioner som strejker, uppror och demonstrationer snarare än av långsiktiga reformer och parlamentariskt arbete.

Debatten utlöstes av den ekonomiska krisen 1991-1992, med rätta eftersom syftet med diskussionen var att förstå hur politisk stabilitet formas och förklaras. Åren går men jag minns mycket väl att ett av Bo Särlviks bärande argument var att gatans uppror och våldsamma politiska konfrontationer upphörde redan efter den allmänna rösträttens införande 1918 (tillämpad 1921) vilket gav riksdagen en legitimitet som den inte haft innan. Dessförinnan hade gatans parlament istället haft en viss moralisk tyngd i sin vilja att påverka, eftersom rösträtten var graderad och inte gällde alla.

Annons
Annons
Annons