Annons
X
Annons
X

Cecilia Sjöholm: När sorgen blev en dröm om herravälde

(uppdaterad)

Hur sörjer en nation? I USA svarade staten snabbt på attackerna med kraftfull handling och att stärka sig själv på rättigheters bekostnad. I Norge förenar sorgen människor och våldet på Utøya möts med öppenhet.

UNDER STRECKET

I dag har det gått tio år sedan Mohammed Atta flög in i Twin Towers. Tillsammans med de andra terroristerna attackerade han inte bara mänskliga liv, utan en hel stats demokratiska värderingar. Det går ingen rak linje mellan elfte september 2001 och Utøya 2011, det finns inga direkta orsakssamband, men det finns anledning att fundera över det sätt på vilket vi besvarat och fortsätter att besvara attackerna. Hur sörjer en nation? Kan sorg bidra till skapandet av en nation? Vad sker då en nation förvägras sörja? Och på vilket sätt blottas spänningarna inom nationen i dessa lägen?

Utøya aktualiserar inledningen till
Judith Butlers essäsamling
Osäkra liv. Sörjandets och våldets makt (övers: Sarah Clyne Sundberg, Tankekraft förlag, 163 s) som ursprungligen kom ut 2003: ”Att vi kan skadas, att andra kan skadas, att vi kan dö på grund av en annans impuls, allt detta är anledning till både rädsla och sorg.” Hur hanterar vi den sorgen och rädslan? Hur går vi vidare inte bara i sorgen efter de liv som redan spillts, utan i den outhärdliga insikten om den skörhet som är det pris vi får betala för den öppna, demokratiska staten?

”Osäkra liv” utgår från USA:s svar på elfte september-attackerna. Då George Bush tio dagar efter attentaten deklarerade att det var dags att ersätta sorgen med resolut handlande kortslöts andra möjligheter. Sorg blev till krig. I stället för att se sig självt som en del av en global gemenskap, skärpte USA den nationalistiska retoriken. Statens respons, då den blottats, var att stärka sig själv genom att upphäva medborgerliga rättigheter.

Annons
X

I iscensättningen av det ”undantagstillstånd” som Guantánamo utgjort kulmen på, blev staten den suverän som inte längre var lika med sina medborgare. Staten blev snarare en oåtkomlig makt, förmögen att undandra medborgarna de demokratiska rättigheter som staten själv sades vila på. Gradvis kom kriget mot terrorismen att handla om långt mer än om den elfte september. Det kom att handla om statens makt i förhållande till sina egna invånare och till andra länder, och de mekanismer som bidrar till att möjliggöra ”undantagstillståndet”.

Tidigt kategoriserades vissa liv som sörjbara, och andra inte. Sörjbara är offren för terrorattackerna i USA, men inte offren för de krig som USA för. Detta undandragna sörjande bidrar till en nationell melankoli: att veta sig vara delaktig i ett krig, men aldrig se dess offer. I den offentliga sfären befästs i stället en typ av kategoriseringar som stärker staten. Det sörjbara livet är amerikanskt och därmed också behängt med alla de insignier som passar, infogat i den amerikanska idén om kärnfamiljen.

Butlers essäsamling visar alltså på en nödvändig sammankoppling mellan etik och politik. Vi har en tendens att tänka på stater som överordnade kategorier, undandragna det slags värderingar vi dagligdags använder i vårt samröre med andra. Vi har en tendens att tänka på vår identitet, våra relationer och vårt handlande i det lilla som åtskilt från den självgående statsapparaten. Ändå är det ju trots allt så att vi förväntar oss att denna apparat är satt att skydda våra liv.

Det finns ögonblick då staten tycks upphöra att vara denna självgående apparat. Efter Utøya blev det tydligt att stat och individuella liv är intimt sammankopplade. Det är inte bara så att terrorattentatet den 22 juli var riktat mot såväl offentliga byggnader och företrädare för staten som unga liv. Också i efterdyningarna är det tydligt att det gränslösa våld som utövades, och den gränslösa sorg som Norge fortfarande skakas av, blottade den skörhet som är den egentliga nerven i varje öppen demokrati. Stoltenberg gjorde det också tydligt: det finns inget att vinna på att bemöta ett sådant våld med nytt våld, eller att göra inskränkningar i den öppenhet som attackerades.

Sorgen har skapat samhörighet, och en uttalad vilja att värna om värderingar som inte bara är politiska utan också etiska. Viljan att skapa och bevara en mångkulturell stat, som Breivik sökte attackera, grundar sig inte bara i politiska värderingar. Den mångkulturella statens förutsättningar är också etiska: det handlar om en förmåga att möta det främmande inte i den andre utan också i sig själv, att förmå vara just sårad, skör och blottad.

Det är just när nationella trauman inträffar som kopplingen mellan stat och individ, politik och etik blir som tydligast. Butler beskriver det i termer av en subjektivitet som alltid redan är blottad och delaktig, och alltid redan utsatt i ett socialt liv och ett sammanhang. Terrorns våld aktualiserar en utsatthet vi alltid bär på. Sorgen aktualiserar den igen, och pockar på en bearbetning där vi kan välja att bejaka denna utsatthet, eller söka förneka den.

Sorg, skriver Butler, ”innehåller möjligheten att förnimma en form av fråntagande som är grundläggande för vem jag är”. Vi är alltid involverade i liv som inte är våra egna. Vi är det genom vår identitet, vår kropp, våra behov och vår kärlek. Sorgen tydliggör en sårbarhet. Samtidigt är det en sårbarhet från vilken vi kanske försöker fly. Det är just genom att inte söka läka ihop den sårbarheten med artificiella medel som den norska sorgen ter sig så mäktig. Och det är här, i Butlers analys, som statens svar i USA den 11 september avtecknar sig så destruktivt: flykten skedde in i en fantasi om herravälde. Det hade kunnat vara annorlunda.

Vid tiden då Butler skrev sin bok analyserades orsakerna till elfte september- attackerna i både makropolitiska och subjektiverande termer. Butler själv ställer sig kritisk till den diskurs som söker tydliga orsakssamband i ett sammanhang där en diskussion om Amerikahatets grogrunder mer hade varit på sin plats. I medierna skedde emellertid en subjektivering av al-Qaida: det är lättare att föreställa sig ett nätverk av hatiska individer än att se de djupare konflikter som skär mellan USA och stora delar övriga världen, framför allt muslimska länder.

Varför sker då terrorattentat i en stat som Norge? Utan att gå in på en specifik analys kan man peka på att det finns ett samband mellan våld och öppenhet som tecknar sig i Butlers essäbok, ett samband som blir både skrämmande och rörande. Butler lutar sig mot den franske filosofen Emmanuel Levinas filosofi då hon beskriver öppenheten som provocerande i sig. För Levinas är dödandet en primär impuls, en impuls som gör oss skyldiga långt innan en sådan akt skulle kunna ageras ut. Det etiska påbudet att stå emot denna impuls ställer oss i relation till vår omgivning på ett sådant sätt att vi alltid står blottade: inte inför den andres makt, men inför gränserna för vår egen narcissistiska grandiositet. Butler citerar ur ”Totalité et infini”: ”Den Andre är den enda varelse som jag kan vilja döda. /.../ Och ändå är denna makt raka motsatsen till makt.” Vad Levinas syftar på är att den Andre alltid står där blottad, öppnad, inför oss; impulsen att döda härrör från en oförmåga att uthärda denna öppenhet. Ytterst blottar impulsen att döda dock oss själva: denna impuls forcerar ju en spricka i oss där vi tvingas möta våra egna gränser samtidigt som vi ställs inför den Andres överhöghet – vi får inte döda.

I Levinas filosofi är våldet alltid närvarande; som levande subjekt bär vi alltid på ett ursprungligt trauma där vi blottats och utsatts; för en gudomlighet, genom ett beroende, genom ett namngivande, genom en impuls att döda som vi samtidigt reser oss mot. I hög grad liknar denna bild av subjektet också psykoanalysens, som Butler också diskuterar. Också psykoanalysen bygger sin bild av subjektet på ett ursprungligt trauma eller brott, som gör oss sköra och mottagliga för nya trauman. Och om vi skulle tillämpa de bilder som Butler här tecknar av relationen mellan våld och sorg på de attacker som skett i Norge skulle det inte handla om att analysera Breiviks handling, utan snarare om att försvara denna skyddslöshet, som hos Levinas är etikens urgrund.

Butler har under lång tid främst varit känd för att ha revolutionerat genusteorin genom sitt avklädande av heteronormativa tankemönster. I essäboken framträder hon i en annan roll: med egna ord som ”progressiv jude”. USA:s hantering av konflikten mellan israeler och palestinier blir, i hennes analys, central för förståelsen av hur den självcensurerande amerikanska offentligheten fungerar. Då Butler, tillsammans med många andra intellektuella amerikanska judar, skrev under en ett upprop för en bojkott av Israel, anklagades hon av styrelseordföranden för Harvard-universitet för att ha agerat på ett sätt som han menade i grunden var ”antisemitiskt”. Genom att blanda samman begrepp som antisemitism med politisk kritik försökte han enligt Butler omöjliggöra en kritik av staten Israel. Ingen kan tjäna något på en sådan sammanblandning, och hur ska man beskriva de regimkritiska israeler som själva verkar i Israel i försöken att hitta en fredlig lösning på konflikten?

Butlers intresse för Mellanösternkonflikten, och framför allt den amerikanska attityden till den, får i hög grad tjäna som exempel på de möjligheter som hade kunnat öppnas efter elfte september men som i stället stängts. Och genom essäsamlingen går också ett stråk av en riktning i Butlers filosofi som söker sig mot en hebreisk tradition, snarare än den traditionella grekiska. Hennes intresse för Levinas är ett exempel på detta. Men det är en riktning som på senare tid också förstärkts, inte minst genom hennes läsningar av Hannah Arendt.

När Butler talade på Nobelmuseet i Stockholm i maj återupptog hon trådarna från essäsamlingen, och betraktade Levinas etiska grunder i ljuset av Arendts politiska filosofi. Det är kanske just i tacklandet av till synes enkla, uppenbara frågeställningar från till synes enkla, uppenbara håll som Butler (liksom för övrigt Arendt) visar sitt geni. Hur, frågade sig Butler, ska vi kunna känna empati för dem som befinner sig långt borta, och inte bara med dem som är nära? Hur ska vi kunna drabbas av tragedier som sker långt ifrån oss, och hur ska vi kunna känna solidaritet med folk som vi etniskt inte tillhör?

Butlers utgångspunkt är en läsning av Arendts begrepp om natalitet och mångfald, som inte är okontroversiell: vad Arendt talar om för oss, menar hon, är inte bara att vi föds in i en mångfald som vi inte har kontroll över, utan också att vi tvingas acceptera att leva med dem vi själva inte väljer. Vi kan inte välja vilka etniciteter, religioner och identiteter som ska ingå i det samhälle vi lever i. Vi kan inte välja om de som är nära oss stärker vår identitet eller tycks hotfulla för oss. Egentligen spelar det ingen roll om vi väljer att omfamna en mångkulturell politik eller ej: detta är ett livsvillkor och ett faktum.

Det är här etikens och politikens mest brännande frågeställningar också sammanfaller. I de fall då denna mångfaldens grundläggande principer attackeras, då upplever vi också ett hot mot den miljö vi har nära. Därför sträcks i dag solidaritetens band mellan grupper, mellan länder, på grunder som har att göra med en etisk känsla, och inte bara en politisk vilja. Det är en enkel tanke, men liksom alltid hos Butler formuleras den med stort skarpsinne; helt klart är att Butler är en av vår samtids viktigaste filosofer, inte minst för att hon alltid skriver kring vår tids viktigaste frågor.

Cecilia Sjöholm
är professor i estetik vid Södertörns högskola.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X