Annons

Cecilia Sjöholm: När sorgen blev en dröm om herravälde

Hur sörjer en nation? I USA svarade staten snabbt på attackerna med kraftfull handling och att stärka sig själv på rättigheters bekostnad. I Norge förenar sorgen människor och våldet på Utøya möts med öppenhet.

Uppdaterad
Publicerad

I dag har det gått tio år sedan Mohammed Atta flög in i Twin Towers. Tillsammans med de andra terroristerna attackerade han inte bara mänskliga liv, utan en hel stats demokratiska värderingar. Det går ingen rak linje mellan elfte september 2001 och Utøya 2011, det finns inga direkta orsakssamband, men det finns anledning att fundera över det sätt på vilket vi besvarat och fortsätter att besvara attackerna. Hur sörjer en nation? Kan sorg bidra till skapandet av en nation? Vad sker då en nation förvägras sörja? Och på vilket sätt blottas spänningarna inom nationen i dessa lägen?

Utøya aktualiserar inledningen till
Judith Butlers essäsamling
Osäkra liv. Sörjandets och våldets makt (övers: Sarah Clyne Sundberg, Tankekraft förlag, 163 s) som ursprungligen kom ut 2003: ”Att vi kan skadas, att andra kan skadas, att vi kan dö på grund av en annans impuls, allt detta är anledning till både rädsla och sorg.” Hur hanterar vi den sorgen och rädslan? Hur går vi vidare inte bara i sorgen efter de liv som redan spillts, utan i den outhärdliga insikten om den skörhet som är det pris vi får betala för den öppna, demokratiska staten?

Annons
Annons
Annons
Annons