SvD Perfect Guide
Annons
Krönika

Hugo Rehnberg:När slutade vi att lyssna?

Text: Hugo Rehnberg - 4 februari 2020

– Men du LYSSNAR ju inte!

Den olycksbådande blodådran i min frus panna växer sig sakta större. Hon har försökt berätta något vid middagsbordet, men halvvägs in i historien märkt att min blick börjat vandra, att jag mentalt befunnit mig någon annanstans. Igen.

Jag protesterar inte. Hon har helt rätt. Jag är, emellanåt, en usel lyssnare. Om jag inte sneglar på telefonen eller försvinner iväg i egna funderingar, väntar jag på att hennes läppar ska sluta röra sig så att jag kan flika in min egen åsikt.

Med tanke på mitt yrke är det extra beklämmande. När jag lyssnar igenom bandade intervjuer hör jag ofta mig själv avbryta intervjuoffret mitt i en mening, bara för att vädra egna tankar. Då ryser jag av skam. Om jag hållit tyst kanske människan hade utvecklat resonemanget, sagt något mer personligt. Det blir så tydligt att självupptagenheten gör mig till en sämre yrkesman.

Jag är dock inte ensam. Oförmågan att lyssna är en samtidsepidemi.

Kanske är det inte så konstigt. Det vimlar av högljudda framgångsgurus som uppmuntrar oss till att lyssna till våra hjärtan, magkänslor och inre röster – men ytterst sällan sporras vi till att lyssna på andra människor.

Annons
Annons

Konsten att lyssna, att låta sig förflyttas intellektuellt och känslomässigt av någons annans historia, har ingen vidare status. Att däremot vara en jävel på att sprida aggressiv egenreklam är ett styrketecken. Riktigt lyckad är den som när som helst kan ställa sig upp och hålla ett skarpt tal.

De sociala medierna har gett samtliga människor en egen megafon, en möjlighet att via mobilen uttrycka vad som helst, vilket vi glatt gör. Men när någon okänd får för sig att ringa till samma telefon stirrar vi skräckslaget på displayen, som om vi utsatts för ett våldtäktsförsök.

Jag avskyr ”det var bättre förr”-gnäll. Ytterst lite var bättre förr. Men jag vågar påstå att vår förmåga att lyssna har försämrats.

Den här utvecklingen är oroväckande på flera plan. Att sluta lyssna är detsamma som att sluta vara nyfiken, vilket är detsamma som att långsamt självdö. Och att inte bli lyssnad på skapar övergivenhetskänslor, något som utvecklats till ett folkhälsoproblem. England har tillsatt en ensamhetsminister och i Japan finns framgångsrika företag som hyr ut fejkade vänner och familjemedlemmar. Det är alltså inga sexuella tjänster inblandade, det man pröjsar för är en människa som ägnar några timmar åt att lyssna på en.

Lomhördheten skär igenom hela samhället. Aningen tillspetsat bottnar ju Trumps och Åkessons framgångar i politikernas oförmåga att lyssna på folket.

För 2 000 år sedan konstaterade filosofen Epiktetos att vi fått en mun och två öron, och därför bör lyssna åtminstone dubbelt så mycket som vi talar. Det är dags för mig att lyda hans råd.

Annons