Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Josefin Holmström: När ska kyrkan lyssna på de obekväma rösterna?

Många har gått ur Svenska kyrkan under 2016. Den obekväma statistiken viftas snabbt bort med hänvisning till de skandaler som kyrkan hamnade i förra året, den negativa mediala uppmärksamheten och så vidare. De som gått ur, menar man, är främst sådana som aldrig haft något intresse av kyrkan ändå. Eller de som bara vill spara pengar. Samtidigt finns absolut noll intresse för den grupp man borde intressera sig mest för: troende som lämnar den kyrka där de vuxit upp, kommit till tro, och ingått i det aktiva församlingslivet. De går också ur nu. Jag vet det, för jag är en av dem.

En bekant berättade att när han för ett par år sedan gick ur ombads han svara på en enkät som ville veta huruvida han kände till den långa rad av aktiviteter kyrkan erbjöd, såsom konserter och musikaliska evenemang. Den som klickar sig fram till utträdesblanketten på Svenska kyrkans hemsida kan läsa en text som handlar om allt positivt de arbetar med: barnverksamhet, byggnadsvård, möjlighet till dop (vad är det för poäng med dop eller för den delen kyrkbröllop om man inte är troende?). Inte ett ord om det som ju ska vara kyrkans huvuduppgift, att predika Jesus Kristus, att göra Honom känd, älskad och lydd. Om man försöker marknadsföra en kyrka som ett museum eller en konsertförening har man redan gett upp.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det som behövs är lyssnande – ett verkligt, ödmjukt lyssnande, även på de röster som kanske kan verka obekväma. Man talar om den breda folkkyrkan där mångfalden av troende ska få plats. Om så ska ske bör oliktänkande inte avfärdas som splitsående när de i själva verket bryr sig om kyrkan och längtar efter dess enighet.

    Annons
    X

    En vers från profeten Jeremia gör sig påmind: ”De tar det lätt med att bota mitt folks skada och säger: ’Allt är väl, allt är väl!’ Men allt är inte väl.”

    SvD-skribenten Sofia Lilly Jönsson har både på dessa sidor och i andra kanaler försökt få till stånd en debatt med Svenska kyrkans ledarskap. De verkar inte lyssna, för om de lyssnade skulle de väl svara? Eller är det så att man helt enkelt buntar ihop all kritik, så att kyrkomusiker, präster och före detta medlemmar med befogad oro anses gå något slags politiska ärenden? Som när ”Mitt kors”-kampanjen skulle vara främlingsfientlig (hur korset nu kan vara det, när Jesus var av judisk härkomst, kyrkan föddes i Mellanöstern och kristna från alla folkslag och länder kallar varandra bröder och systrar). Men det är förstås ett smart grepp, för det gör ju kritikerna så lätta att avfärda. De är hatiska, irrationella, upprörda i onödan. Hade man sagt samma sak om Luther? Eller finns det i hans fall en förståelse för att den som känner starkt för något också måste ta till starka ord?

    Det enda vi vill är att ni möter oss, talar med oss – lyssnar på oss. Är det så mycket begärt?

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X