Annons
X
Annons
X

Sanna Rayman: När SD växer krymper de andra

Partierna förväntade sig inte att SD skulle bli Sveriges tredje största parti. Vilken miss, skriver Ali Abozar.
Partierna förväntade sig inte att SD skulle bli Sveriges tredje största parti. Vilken miss, skriver Ali Abozar. Foto: LARS PEHRSON

LEDARE | SANNA RAYMAN

Skåne har i dag en otrolig potential, skriver Anna Kinberg Batra (M) och Jonas Jacobsson Gjörtler (M) i Sydsvenskan i en artikel som lovprisar regionen för dess många fördelar, samtidigt som man lovar stärka dessa fördelar med allianspolitik i allmänhet och en tunnel under Öresund i synnerhet (17/11). Infrastruktur- och tillväxtsatsningar, starka finanser och jobbmål läggs fram, skolpolitiken får några rader och hotet från en rusande sjukförsäkring under rödgrön regering målas upp.

Kompotten är blandad och för läsaren i gemen är det nog inte helt uppenbart vad syftet med artikeln är. Vad det handlar om är förstås att den blivande M-ledaren måste stärka sina relationer med det moderata Sveriges alla hörn genom att visa att hon ser just deras utmaningar och problem och, om än inte detaljpeka, så åtminstone gestikulera lite i en riktning. Mycket är rätt, men artikeln avslöjar också en blind fläck, eller kanske ett tunnelseende.

**Skåne har en otrolig **potential, visst är det så. Men ur moderat synvinkel rymmer Skånes potential mer än tillväxt och utvecklingsmöjligheter. Här syns också en oroväckande potential – nämligen möjligheten att Sverigedemokraterna går om M. På sina håll i Skåne är det redan ett faktum och i en artikel på DN Debatt i går beskrevs trenden av Adam Cwejman, Timbro, och Peter Santesson, chef för opinionsanalys på Demoskop.

Annons
X

Demoskop har undersökt vilka SD:s nya väljare är och det visar sig att väljarbasen är stadd i förändring. Egentligen är det inte konstigt. Den traditionella bilden av SD-väljaren har varit en ung lågutbildad man på landet, utan jobb. Men inget parti kan växa på en så smal väljarbas, så det som händer nu är att den vidgas. Könsfördelningen breddas, fler ålders- och inkomstgrupper mutas in. Och i motsats till SD:s gamla väljare, som i högre utsträckning placerade sig vänsterut på skalan, så anser sig de nya vara höger – före detta moderater.

**Nationalismen är förstås **fortfarande stark inom SD, men i takt med att partiet växer får den konkurrens av andra ideologiska preferenser. Santesson och Cwejman skriver som följer:

”För allianspartierna borde det därför vara mycket oroväckande att 13 procent av SD-väljarna betecknar sig som liberaler, 12 procent som socialliberaler och 28 procent som konservativa. Något fler kallar sig för nationalister men dessa tre beteckningar omfattar ändå drygt hälften av alla väljare som röstade på SD i valet 2014 och utgör ett betydande inslag bland de nyvunna väljarna.”

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    För personer som tror att politiken är en tävling, en fotbollsmatch blir denna information omedelbart ett slagträ, snarare än något som föranleder tankearbete. ”Där ser ni”, triumferar lagspelarna på Twitter. ”Sådana är de i högern!” Men om vi bortser från hejaklackar på nätet och funderar över vad som faktiskt pågår så är det en politisk karta som är på väg att ritas om. Socialliberaler, konservativa och liberaler utgör alltså drygt hälften av SD:s väljare. Övriga är de gamla vanliga nationalisterna.

    Vad det här betyder är att SD är på väg att normaliseras. Inte i bemärkelsen vilken journalist som normaliserar vem med sin retorik, som brukar vara betydelsen i debattrundgången. Den här normaliseringen är något annat: väljarna kliver in i SD och normaliserar partiet inifrån.

    Fortsätter den här utvecklingen så är nationalisterna ett val ifrån att vara en (ännu mindre) minoritetsuppfattning i SD. Det borde föranleda funderingar hos de partier som ofrånkomligen kommer att krympa som resultat av den processen.

    Och nej, detta är inte bara en angelägenhet för högern. Nu sitter de rödgröna i regeringsställning, vilket innebär att det är deras tur att börja blöda till det dominerande missnöjespartiet. Enligt rådande hejaklackslogik är den processen något för högerns lagspelare att se fram emot. Då kan ju de triumferande utbrista ”Där ser ni! Sådana är de i vänstern!” om fyra år.

    Det är en mycket märklig reaktion. Planen – från båda sidor – borde vara att stoppa väljarflykten. Inte att håna väljarna medan de flyr.

    Annons
    Annons
    X

    Partierna förväntade sig inte att SD skulle bli Sveriges tredje största parti. Vilken miss, skriver Ali Abozar.

    Foto: LARS PEHRSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X