Annons

ProximaNär rymden kallar blir känslorna extra starka

Eva Green och Zélie Boulant.
Eva Green och Zélie Boulant. Foto: Njutafilms

En mamma på väg till rymden blir i ”Proxima” en stark och berörande metafor för föräldraskapets vanmakt. Regissören Alice Winocour hittar precis rätt i en komplex cocktail av kärlek, skuld, oro och egna behov.

Under strecket
Publicerad

Större delen av ”Proxima” utspelar sig på jorden.

Foto: Njutafilms

Rymden har fått agera filmisk projektionsyta för en hel del känslomässiga sår de senaste åren. Det potentiella sveket när en förälder väljer att ge sig ut på en livsfarlig jobbresa blir extra uppenbart när hen försvinner i just en raket. I ”Interstellar” (2014) blir Matthew McConaughey strandsatt i rumtiden, och hans barn hinner åldras innan han kan ta sig tillbaka och be om förlåtelse. I ”Ad astra” (2019) är det den övergivne sonen (Brad Pitt) som ger sig av för att hämta hem sin frånvarande pappa från solsystemets yttre domäner. I ”Gravity” (2013) och ”First man” (2018) är rymden en plats för föräldrar som sörjer sina barn. 

Det faktum att ”Proxima” efter Claire Denis ”High life” (2018) är den andra franska arthousefilmen med rymdtema regisserad av en kvinna inom loppet av ett par år känns också lite anmärkningsvärt. Det våras onekligen för rymden. 

Annons
Annons
Annons