Annons

Henrik Sahl Johansson:När romanerna blev litterära dokumentärer

P O Enquists ”Legionärerna” från 1968 är en av de dokumentärromaner som Anna Jungstrand behandlar i sin nya bok ”Det dokumentära och litteraturen”.
P O Enquists ”Legionärerna” från 1968 är en av de dokumentärromaner som Anna Jungstrand behandlar i sin nya bok ”Det dokumentära och litteraturen”. Foto: Henrik Montgomery

1960-talets genombrott för dokumentärromanen innebar en tydlig brytpunkt i svensk litteratur – författaren för ett dubbelt samtal, med sin omvärld och med läsaren. Henrik Sahl Johansson läser en ny bok med intelligenta och tankfulla perspektiv.

Under strecket
Publicerad

När den svenska dokumentärromanen fick sitt stora genombrott i slutet av 1960-talet skedde det med en för litterära händelser ovanlig samtidighet. Inom loppet av några år publicerades flera böcker som på ett radikalt sätt gav sig i kast med dåtidens sociala och politiska uppvaknande: P O Enquist behandlade i ”Legionärerna” baltutlämningen under andra världskriget, Birgitta Stenberg skrev utifrån sitt eget perspektiv om drogrusens värld i ”Rapport” och Sven Delblanc registrerade på nära håll de amerikanska studentupprorens framväxt i ”Åsnebrygga”.

Vad många böcker under den här epoken har gemensamt är inte minst den komplexa synen på berättarens möte med omvärlden och förhållandet till den egna rösten. Genom att söka sig till själva upplevelsen vände sig den dokumentära skildringen bort från såväl modernismens introverta uttryck som realismens försök att gestalta verkligheten på avstånd. Bara genom att gå till källan, se med egna ögon och lyssna till autentiska röster, kunde litteraturen bryta sig loss från skönlitteraturens distanserade skildringar och frammana en oförställd bild av verkligheten. Även om metoderna som sådana förstås inte var nya är det uppenbart att 60-talets genombrott för dokumentärromanen representerar en tydlig brytpunkt i svensk litteratur – någonting hände, och det med väldig kraft.

Annons
Annons
Annons