Annons
X
Annons
X

Amelie Langby: När putinistiska och populistiska vindar blåser

GÄSTLEDARE

Georgien, i vilken världsdel ligger det? Frågade försäkringsbolaget inför min resa. Ja, Europa ja, det stämmer med våra klassifikationer, sa handläggaren efter att ha tittat efter och gav mig premiebeloppet för reseförsäkringen.

Frågan gjorde sig påmind häromveckan då en debatt på temat Georgien och dess europeiska framtid anordnades i huvudstaden Tbilisi. Alex Petriashvili, ministern med ansvar för europeisk och euroatlantisk integration, förklarade att det hade varit av betydelse för Georgien att få med en skrivning om landets geografiska tillhörighet i sitt associeringsavtal med EU. Skälet var givet. Alla europeiska länder har rätt att ansöka om medlemskap i unionen.

En klar definition av vad som räknas som ett europeiskt land finns däremot inte. För Georgien, beläget i Södra Kaukasus, där Asien möter Europa, blir en mening i ett avtal ett otvivelaktigt bevis på den identitet landet känner och en bekräftelse på den väg mot framtida medlemskap som både den förra och nuvarande georgiska regeringen har slagit fast. Förra året visade opinionsundersökningar att över åttio procent av georgierna skulle ha röstat för att gå med i EU om en folkomröstning skulle ha hållits.

Annons
X

Europeiska unionens flagga vajar redan vid sidan av den georgiska på flera officiella byggnader och skolor. I sitt installationstal 2004 sa den förre presidenten Mikheil Saakashvili att unionens flagga ”ger form åt vår civilisation, vår kultur, essensen av vår historia och vårt perspektiv, och visionen för vår framtid”.

Sedan dess har tio år gått. Statsbyggande reformer har utförts. Ett krig med Ryssland har utkämpats. Genom val till parlamentet 2012 och presidentposten 2013 har en ny politisk ledning utformats och vad som beskrivs som landets första demokratiska maktskifte hade därmed ägt rum. Ännu hägrar den europeiska integrationen vid horisonten och någon folkomröstning om medlemskap kommer av olika anledningar knappast att hållas imorgon.

Den nuvarande situationen i Ukraina, som härvid givetvis följs noga, har gjort minnena från kriget 2008 påtagligt närvarande. Tonläget från Tbilisi är fast och inriktat på samverkan med Väst. Det råder inget tvivel om var Georgien står. Samtidigt är regeringens hållning förhållandevis dämpad och man har delvis försökt ge uttryck för en pragmatisk inställning till de politiska skeendena i Kiev, Krim och Kreml.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Då den förra regeringen var entydigt inriktad på euroatlantisk integration har den nuvarande regeringen, vid sidan av detta, en ambition om att förbättra relationerna med Ryssland. Denna svåra balansakt, vars förutsättningar föga har förbättrats av utvecklingen i Ukraina, ter sig nödvändig för ett litet land som ligger där det ligger. Dock känner georgierna om några Rysslands imperialistiska ådra alltför väl.

    Även om Bryssel i kölvattnet av Ukraina har visat förstärkt stöd för landet, bland annat genom att Štefan Füle, kommissionären för EU:s utvidgning och grannskapspolitik, i början av mars besökte Tbilisi, spökar känslan av att vara lämnade i Öst. Hos politikerna tar sig känslan i uttryck av optimism och försök att skynda på processen för associeringsavtalet, medan chefen för en tankesmedja jag talade med krasst sa att georgierna var lämnade ensamma – som alltid.

    Om vi knackar på dörren måste Europa öppna, sa Ia Tikanadze, som för tjugo år sedan återvände från Tyskland till sitt hemland för att bygga upp ett kontor för Friedrich-Ebert Stiftung som arbetar med demokratifrågor i regionen. Det måste också ske på en samhällsnivå och inte bara genom avtal, fortsatte hon, men tillade att de europeiska samhällena tyvärr är rädda för länder som Georgien.

    Varför ska vi egentligen intressera oss för detta land, som inte ens med självklarhet kan sägas vara en del av Europa? För att det handlar om georgiernas framtid, men lika mycket om vår. Den europeiska gemenskapen borde vara öppen att omfamna varje vilja att dela vår värderingsgrund – demokrati, rättsstatens principer, respekt för mänskliga rättigheter och fundamentala friheter. Det är med fler försvarare den får styrka.

    I nuläget framstår det dock nästintill som om folken i vår närhet, de som står utanför EU, kommer att tro på våra värderingar när Europa har övergivit dem. Den okuvliga inställningen att vår civilisation och vår frihet också ska vara vår framtid saknas mig när såväl putinistiska som populistiska vindar blåser över Europa och mer tycks handla om hur det brukade vara än om hur vi vill att det ska bli.

    Amelie Langby är fri skribent, på plats i Tbilisi.

    amelie.langby@gmail.com

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X