X
Annons
X
Krönika

Lotta Lundberg: När pengar läggs på ord hellre än omsorg

Jag ville, jag vore ett varumärke, som kunde brytas ner till kärnvärden. Där mitt liv av grus och sand blev tre glittrande rubiner. Där vinken från en marknadsstrateg – efter en workshop med blädderblock och ostbricka – kunde koka ner mitt författarskap till yta och bekräfta identitet. Då kunde man sälja, fronta och tweeka mig. Jag ville mitt hus var av bambuns rör och liksom Svenska kyrkan kunde jag lägga hundratusentals kronor (inklusive ostbrickor) på att boila ner 2 000 år av jakter och strider och parningsval till tre kärnvärden. Glöm Gud Fader, Sonen och Den helige anden i det här fallet. På dem kan man inte försörja några reklambyråer. Inte ens tro hopp och kärlek betalar sig.

Vad är det som göratt vi går på denna Professor Baltazar-romantik: att man kan skicka hela kommunen, författarskapet eller hyresgästföreningen genom ett rör och ut kommer tre droppar essens: Tåget stannar i Flen. Vårt behov av rumpnisselogik torde vara omättligt: voffö gör ni på detta viset? Varför är det ingen som tillämpar denna svenska Lindgrenska ödmjukhet intill den H C Andersonska lite mer kontinentala direktheten när vi ju alla ser att kejsaren är naken. Vad betyder över huvud taget varumärke? Är det en label, den där lilla lappen som sitter och skaver innanför linningen kommunen vill bli? Eller är det brand, de lilafärgade rastaflätorna eller en sönderskuren kind – som ska sälja författaren? Yta, fasad eller kuliss – bländverk sken och villa – hur dyr får en ostbricka bli?

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X