Krönika

Andres Lokko:När pausen till slut blir en punkt

Andres Lokko
Under strecket
Publicerad
Annons

London Regissören Mark Romaneks filmatisering av Kazuo Ishiguros roman Never let me go har haft svensk premiär den här helgen. Jag såg den på Londons filmfestival tidigt i höstas och sällan har en film stannat kvar så länge och med en sådan accelererande intensitet.

Och det är egentligen inte alls den hemska och dystopiskt samhällskritiska ramhistorien om ”reservdelsmänniskor” som grep mig så hårt. Det som etsade sig fast i detta djupt sorgligt triangeldrama om svek, tid och vänskap är hur Romanek – genom Carey Mulligans ögon – skildrar acceptans och uppgivenhet. Det hjälpte till att jag i verkliga livet just då befann mig mitt i ett sådant scenario där jag mot min vilja hade tilldelats exakt samma roll som Mulligan. Rollen som den som inte har något annat val än att acceptera det oacceptabla. Den som inte kan göra något annat än att, likt Mulligan i filmen, lyssna på dem genom väggen nätterna i ända. Och med svartsjukesvidande bilder på näthinnan inse att man inte kan göra någonting, absolut ingenting, för att förhindra att detta sker, kommer att fortsätta göra det och förändra ens liv för evigt.

Annons
Annons
Annons