Annons
X
Annons
X

Moa Sam Holmqvist: När omvärlden skulle stärka nationens ego

Vår historia som kolonialmakt må ha varit begränsad, men genom forskningsresor och upptäcktsfärder tog Sverige ändå del i ett världsomspännande kolonialt projekt. En ny avhandling visar hur Vanadisexpeditionen bidrog till att stärka bilden av kulturell överlägsenhet.

Gravfältet Ancon i Peru grävdes upp som ett led i Vanadisexpeditionen, april 1884.
Gravfältet Ancon i Peru grävdes upp som ett led i Vanadisexpeditionen, april 1884. Foto: Oscar Ekholm/Etnografiska museet

När jagberättaren i Hagar Olssons ­roman ”Chitambo” (1933) ska döpas blir det bråk. Hennes far vill döpa henne till Fram, efter Fridtjof ­Nansens nyss påbörjade polarfärd. Han vill att hans barn ska uträtta storverk. Liksom skeppet ska dottern symbolisera utveckling, framsteg – allt som är stort, nytt och modernt! Och vad kan bättre representera det än en världsomsegling?

Men ett barn kan inte gärna heta Fram, särskilt inte en flicka. Modern gråter, faddrarna grälar. Prästen hittar en kompromiss. Barnet kan döpas till Vega, efter Adolf Erik Nordenskiölds forsknings­resa i stället. Det är ett något mera kvinnligt namn, ”mera passande för ett flickebarn”. Men ändå: ”Var inte Vega ett lika ärorikt nordfararskepp som någonsin Fram, ja ännu ärorikare!”

Dopscenen i ”Chitambo” utspelar sig 1893, samma år som Nansens skepp Fram lade ut och 15 år efter att Vega gjorde det. Däremellan – 1883 – påbörjades en annan medialt uppmärksammad forskningsresa, Vanadisexpeditionen. Även den levde upp till allt det som fadern i ”Chitambo” tycks förknippa med Fram och Vega. Vanadis skulle utforska världen. Det svenska skeppet skulle undersöka, beskriva och kategorisera.

Annons
X

I Åsa Bharathi Larssons konstvetenskapliga doktorsavhandling ”Colonizing fever. Race and media cultures in late nineteenth-century Sweden” (Lunds universitet, Mediehistoriskt arkiv 32) beskrivs Vanadisexpeditionen utförligt. Den utgör en av ­hennes delstudier i en undersökning om mediala framställningar av kolonialismen i Sverige kring ­sekelskiftet 1900. Vad var det allmänheten fick se av expeditionen? Och vad fick det för betydelser?

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Skeppet Vanadis, oljemålning av Jacob Hägg, 1889. Foto: Etnografiska museet

    Vanadisexpeditionen var ett av de sätt varmed Sverige placerade sig självt inom ett kolonialt ­projekt. Den svenska kolonialismen tog sig kanske tydligast uttryck i Sápmi, därtill ”ägde” vi ön Saint-Barthélemy i Västindien 1784–1878. Men i jämförelse med länder som Belgien, Frankrike och England var Sverige en mycket begränsad kolonialmakt. Åsa Bharathi Larsson illustrerar i sin avhandling hur kolonialismen ändå genomsyrar samhället, och ­visas upp i vykort, affischer, uppträdanden, tidningsreportage, böcker och utställningar – snart sagt vart man än vänder blicken.

    Även om Sverige inte var med bland de stora ­kolonisatörerna kunde vi med hjälp av forsknings­resor som Vanadisexpeditionen befästa en egen plats i den europeiska kolonialismen. Det uttalade syftet med resan var att kartlägga och samla, att bygga upp ett arkiv över olika så kallade ”raser”. Så småningom kom också samlingar från resan att utgöra grunden till Etnografiska museet i Stockholm. Åsa Bharathi Larsson visar hur expeditionen gör Sverige delaktigt i ett världsomspännande kolonialt projekt.

    Vanadisexpeditionen utgjorde ett slags pr-företag, och det är det som Åsa Bharathi Larsson analyserar. Flera av deltagarna skrev detaljerade skildringar både under och efter resan, och såväl svensk som ­internationell press rapporterade flitigt. Som extra publikmagnet följde till och med prins Oscar med. Tidningarna publicerade inte bara återkommande skildringar av skeppets upptäckter utan också detaljerade uppgifter om hamnar, besättning och proviant.

    De informativa och detaljerade beskrivningarna gjorde tidningsläsarna till deltagare i projektet. Att följa med i pressens rapportering var ett sätt att bli delaktig i själva expeditionen och därmed att vara en del av utvecklingen, skriver Åsa Bharathi Larsson. Genom Vanadisexpeditionen skapade Sverige sig självt som en del av det moderna, europeiska projektet och svenskarna som moderna européer – i motsats till den Andre, de förmodat under­utvecklade folken i avlägsna länder.

    Tre män uppställda för avfotografering, på Marquesasöarna, Franska Polynesien, 1884. Foto: Oscar Ekholm/Etnografiska museet

    Den europeiska kolonialismen bygger på en framstegstanke. Även då dess mest brutala praktiker ­fördömdes (att den medfört massavrättningar och tortyr var ingen hemlighet) hyllades kolonialismens principer som sådana. Att vara med i det koloniala projektet var att alliera sig med modernitet och framåtskridande. Vanadisexpeditionen beskrevs ­uttryckligen som en fredlig expedition. Man ägnade sig åt vetenskap och stod för upplysning, utveckling och civilisation. Att det var Europa som utgjorde ­utvecklingens höjdpunkt behövde inte diskuteras. Det var den grund som hela projektet byggde på.

    I motsats till européerna målades ursprungsbefolkningen i kolonierna fram som bakåtsträvande och outvecklade. De människor som Vanadisexpeditionen undersökte beskrevs som så ålderdomliga och underutvecklade att de snart inte ens skulle finnas längre. Det var med andra ord sista chansen att samla in information om dem. Snart skulle ursprungsfolken vara döda; det var en möjligen olycklig men oundviklig konsekvens av de europeiska framstegen.

    Detsamma gällde de populära uppvisningarna av människor från olika ursprungsbefolkningar som Åsa Bharathi Larsson undersöker. Snart kommer de här människorna att ha försvunnit, hette det. Sista chansen att se dem! Passa på! Sådana utställningar var vanliga över hela landet, och populära en bit in på 1900-talet.

    Åsa Bharathi Larsson analyserar bland annat ­affischerna för Kitte Janson och hennes yngre släkting Alice Ruffen, vid tiden bara ett barn (enligt en affisch från 1879 var hon inte mer än tio år gammal). De turnerade runt hela Europa och besökte Sverige flera gånger. Deras namn stavas på flera olika sätt, och vissa källor beskrev dem som slavar från Alabama, andra menade att de kom från Syd­afrika och ytterligare andra från Sydamerika. De som arrangerade uppvisningarna verkar med ­andra ord inte riktigt ha vetat. Eller så tyckte de inte att det spelade någon större roll.

    En av affischerna avporträtterar Janson och Ruffen stiliserat, med skarpa, svarta streck. De ser ­likadana ut, den lilla flickan är bara en mindre ­version av den vuxna kvinnan. Det rådde ingen brist på fotografier i Sverige vid den här tiden, tvärtom. Tekniken hade blivit billig och mot slutet av 1800-­talet upplevde Sverige ett slags fotografiboom. Men Janson och Ruffen presenteras inte med ett ­fotografi utan med en tecknad bild. Det gör att de kan porträtteras helt utan individuella drag, konstaterar Åsa Bharathi Larsson. Affischen visar inga individer, utan stereotyper.

    Annons för uppvisning i Umeå av Kitte Janson och Alice Ruffen.

    Uppvisningarna marknadsfördes som unika, ­extraordinära – ett sällan skådat tillfälle! – men ­reklamen underströk också att de var informativa och sattes upp i studiesyfte. Åsa Bharathi Larsson beskriver genomgående de populärkulturella ­representationerna av det koloniala projektet – som uppvisningarna eller pressens rapportering om ­Vanadisexpeditionen – som delaktiga i samma ­projekt som de vetenskapliga. Det är inte fråga om två olika projekt utan om två sidor av samma mynt. Före­ställningarna om att det fanns mänskliga raser konstruerades samtidigt på tre sätt: genom underhållning, information och undervisning. Genom att studera andra så kallade ”raser” skulle svenskarna lära sig sin egen plats i en rasmässig hierarki.

    Det som Åsa Bharathi Larsson skildrar är den ­latenta kolonialismen, de fantasier om andra ­människor och länder som både låg till grund för och producerades av det europeiska koloniala projektet. Det är dessa fantasier som illustreras av det bildmaterial hon undersöker. En av styrkorna i ”Colonizing fever” är den mängd sådana bilder Åsa Bharathi Larsson har samlat och satt i relation till varandra. Det var inte bara det att allmänheten enkelt kunde ta del av visuella framställningar av den koloniala världen. Det var praktiskt taget omöjligt att inte göra det.

    Att få syn på det som finns överallt är ibland det svåraste som finns. Det är först när någon har pekat ut sambanden som de blir tydliga. Hagar Olssons roman ”Chitambo”, som jag inledde den här texten med, kan också fungera som exempel på det. I Göteborg arbetar litteraturvetaren Therese Svensson med en avhandling om vithet i svenskspråkig prosa kring förra sekelskiftet, bland annat utifrån ”Chitambo”. I en artikel skriven tillsammans med Katarina Leppänen, ”Om naturupplevelser hos Elin Wägner och Hagar Olsson”, har Svensson pekat ut hur den kvinnliga jagberättaren skrivs fram som manlig ­kolonisatör. Det är inte bara när jagberättaren döps som kolonialismen gör sig påmind – hela romanen struktureras kring figuren upptäcktsresanden/vetenskapsmannen/kolonisatören. Utan det perspektivet kan romanen läsas som en berättelse om manligt–kvinnligt eller modernitet–tradition, men Svensson visar att de berättelserna inte går att skilja från berättelsen om vithet. Och när någon en gång påpekat det går det knappt att förstå hur romanen skulle kunna läsas på något annat sätt. Det är en röd tråd som löper genom hela boken. Men just det som är självklart kan vara osynligt. Hur får man syn på en tråd i ett nystan?

    På samma sätt har andra framställningar av ­såväl föreställningar om framsteg som om under­utveckling präglat det svenska samhället under lång tid. Ibland har de uppmärksammats, ibland har de bara funnits där. Som en given bakgrund, det där som alla ser men ingen tänker på.

    I ”Colonizing fever” blir några sådana självklarheter synliga. I förordet beskriver Åsa Bharathi Larsson sitt material som en tidigare blind fläck, bilder som man har sagt antingen inte finns eller inte har haft någon betydelse. Men det är kanske just de saker som tycks sakna betydelse som har varit allra mest betydelsefulla. Som den kollektiva överenskommelsen om att framsteg är modernitet, och att modernitet är kopplat till vissa särskilda platser. ­Sådana överenskommelser skapar till synes obestridliga sanningar – och så plötsligt verkar det helt självklart att det är de platser som vi själva befinner oss på som utgör höjden av mänsklig utveckling.

    Mediehistoriskt arkiv: Ladda ner och läs "Colonizing fever". mediehistorisktarkiv.se
    Annons

    Gravfältet Ancon i Peru grävdes upp som ett led i Vanadisexpeditionen, april 1884.

    Foto: Oscar Ekholm/Etnografiska museet Bild 1 av 4

    Skeppet Vanadis, oljemålning av Jacob Hägg, 1889.

    Foto: Etnografiska museet Bild 2 av 4

    Tre män uppställda för avfotografering, på Marquesasöarna, Franska Polynesien, 1884.

    Foto: Oscar Ekholm/Etnografiska museet Bild 3 av 4

    Annons för uppvisning i Umeå av Kitte Janson och Alice Ruffen.

    Bild 4 av 4
    Annons
    X
    Annons
    X