Annons
X
Annons
X

Maria Ludvigsson: När Obama ringer Putin

**Vladimir Putin följer inga **andra regler än sina egna. Att förvänta sig rysk följsamhet eller respekt för internationella överenskommelser är inte bara naivt, det är dessutom direkt kontraproduktivt för den som önskar se en rysk överhet som håller sig inom tillåtna gränser, av alla slag. Den forna KGB-patriarken ser Rysslands storhet som ett högre värde och då är inga offer för stora.

Nog kunde man önska att telefonsamtal, freds- och FN-konferenser faktiskt spelade roll för Rysslands agerande i Ukraina och annorstädes. Men Putin spelar ett annat spel och den som vill ändra eller underminera hans planer behöver motsvarande grad av självförtroende och hårdhet. Man ger inte vika för despoter.

Som statsvetare Björn Ottosson skrev på Brännpunkt (4/3) gavs Putin utrymme på världsscenen när han föreslog en plan för Syriens kemvapennedrustning. Det stärkte honom. Medan president Obama inväntade stöd från Washingtons splittrade och tjurskalliga politiska etablissemang tog Putin initiativ. Barack Obama må vara fredspristagare men han hamnade strax bakom Putin under den perioden.

Annons
X

Putins Syrienförslag är dessutom, enligt bedömare, tämligen orimligt. Men det påverkar inte betydelsen av det taktiska spelet mellan Rysslands respektive USA:s ledare. Och maktspelet stormakterna emellan är inget nytt.

**Det sägs att det var **den nytillträdde Ronald Reagans konflikt med flygledarfacket 1981, som fick Kreml att svettas. När den nya skådespelarpresidenten satte stenhårt mot hårt och avskedade de 14 000 flygledare som facket hotat ta ut i strejk, gick diplomat- och underrättelserapporterna blixtsnabbt hem till Sovjet. Den här mannen var inte att leka eller taktisera med. Han menade allvar och vek inte för hot och påtryckningar.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X