Annons
Recension

Sorgesång (The Sorrows of an American)När man vänder sin blick inåt

SYMBOLTYNGT. Siri Hustvedt vrider och vänder på temat om själen som det förborgades hemvist. I den nya romanen ”Sorgesång” gör flera personer en nedstigning till skikt som skrämmer och äcklar. Hon räds inte det krävande utan gör läsaren till en ­jämbördig partner, skriver Eva Johansson.

Under strecket
Publicerad

I en scen mot slutet av
Siri Hust
vedts nya roman
Sorgesång skapar en liten flicka med hjälp av ett snörnystan ett intrikat nät, som förbinder alla föremål i huvudpersonens vardagsrum. ”På det här sättet hänger allt ihop”, förklarar hon. Naturligtvis är det också en bild av romanens sätt att knyta samman intrigens många disparata trådar till ett helt. En bild som skulle kännas närmast störande övertydlig om det inte vore för den känslighet och precision med vilken Siri Hustvedt hanterar både den och en mängd andra symboltyngda inslag i denna vemodigt storslagna berättelse om hemligheter, ensamhet, kärlek och saknad.

Romanens nav utgörs av Erik Davidsen, en medelålders frånskild New York-psykiatriker som precis som sin skapare har rötterna i Norge och Minnesota. Hans far har nyligen gått bort och bland faderns efterlämnade papper hittar Erik och hans syster Inga ett mystiskt och oroväckande brev från en okänd kvinna. Där finns också dagböcker och anteckningar som rymmer allt från umbäranden på familjegården under depressionsåren till traumatiska minnen från andra världskriget. Långsamt börjar Erik närma sig den far han aldrig riktigt lyckades nå fram till medan han levde.

Annons
Annons
Annons