Annons
X
Annons
X

Martin Kragh: När luften gick ur kommunismens imperium

När Michail Gorbatjov införde glasnost och perestrojka – öppenhet och ombyggnad – var hans avsikt inte att Sovjetunionen skulle kollapsa. Men när han avgick på juldagen för 25 år sedan upphörde nationen att existera – reformerna blev både Gorbatjovs och samhällsexperimentets fall.

Michail Gorbatjov lägger undan sitt avgångstal efter att ha läst upp det på ­sovjetisk tv juldagen 1991.
Michail Gorbatjov lägger undan sitt avgångstal efter att ha läst upp det på ­sovjetisk tv juldagen 1991. Foto: Liu Heung Shing/AP

I början av 1980-talet föreföll det som om Sovjetunionen skulle ­existera för alltid. Landets militär dominerade halva Europa, kärnvapenbestyckade ubåtar korsade världshaven och kommuniststyret i Moskva upprätthöll intern stabilitet och kontroll. Den sovjetiska planekonomin var visserligen stagnerande och ineffektiv, men försåg befolkningen med en grundläggande nivå av välstånd.

Sedan kom Michail Gorbatjov, Tjernobyl, Berlinmurens fall och till sist hissandet av den gamla tsarryska tri­koloren över Kreml. Sovjetunionen hade varit modern tids största samhällsexperiment – dess misslyckande blev lika stort.

För exakt 25 år sedan, den 25 december 1991, avgick Gorbatjov som Sovjetunionens president och landet upphörde att existera. Den nya ryska stat som skapades i dess plats – parallellt med 14 andra forna sovjetrepubliker – är varken en renodlad arvtagare till dess ­sovjetiska företrädare eller till det tsarryska välde som kollapsade 1917. Den ryska federationen är i juridiska termer Sovjetunionens successionsstat, men med dess grundlag, territoriella gränser och geopolitiska omgivning har den föga gemensamt. Med Sovjetunionens relativt fredliga och inte minst hastiga sammanbrott miste Moskva kontroll över territorium som inkorporerats under tre århundraden, från Ukraina till Kaukasus och Centralasien. Järnridåns fall, förlusterna av östeuropeiska satelliter och de baltiska staternas självständighet avskaffade den geopolitiska ordning som etablerats 1945.

Annons
X

Den förlust av imperium och internationell ställning som följde på den sovjetiska kollapsen har förblivit ett öppet sår för delar av Rysslands styrande elit, och under president Vladimir Putin har Kreml återvänt till en traditionell stormaktspolitik med anspråk på inflytande i vad som officiellt benämns landets ”legitima intressesfär”. Frågan i dagsläget är var exakt gränserna för dessa anspråk börjar och slutar, samt vad de innebär konkret. De militära interventionerna i Georgien 2008, Ukraina 2014 och Syrien 2015 må ha sina specifika bevekelsegrunder, men bottnar i ett historiskt arv där ryska ledare använt territoriell expansion och kontroll som ett sätt att befästa sin makt och bygga legitimitet – ett risktagande som vid olika tidpunkter genom historien också hotat statens överlevnad.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Imperier har historiskt kunnat bestå i århundraden för att sedan försvinna inom loppet av några få år. Frankrikes krig med Storbritannien på 1770-talet utmynnade i statsbankrutt, monarkins kollaps och slutligen giljotineringen av Ludvig XVI år 1793. De habsburgska, ­ottomanska och tsarryska imperierna sägs ibland ha varit utdömda som politiska styren långt innan första världskrigets utbrott, men klarade sig militärt förvånansvärt väl fram till krigets sista fas. Deras desintegration inleddes först med tsar Nikolaj II:s abdikation i mars 1917, följt av bolsjevikernas maktövertagande under Vladimir Lenin och upplösandet av den kortvariga men demokratiskt valda församlingen i november samma år.

    Bolsjevikerna grundade sin regim på skärvorna av det tsarryska imperiet, och dess territorium expanderade från 1918 till 1945. Om det sovjetiska imperiet var dömt att gå samma öde till mötes som sin föregångare var det i alla fall ingenting som var uppenbart. När Gorbatjov tillträdde som kommunistpartiets generalsekreterare i mars 1985 uppskattades den sovjetiska ekonomin vara svagare än den amerikanska, men inte i kris. I termer av globalt inflytande behärskade Moskva halva Europa, länder som Syrien, Angola och Nicaragua var sovjetiska klientstater, och sovjetisk militär och kärnvapenkapacitet var i paritet med västmakternas. Mindre än fem år efter Gorbatjovs makttillträde var det sovjetiska imperiet förlorat.

    Flera faktorer brukar lyftas fram för att förklara Sovjetunionens plötsliga fall: militär kapprustning med det ­”kapitalistiska blocket”, låga priser på exportvaror som olja och gas, dyra subventioner för ineffektiva företag och jordbruk, interventionen i Afghanistan 1979, samt nationalistiska aspirationer först i imperiets ”periferi” (Baltikum och Kaukasus) och senare i dess ”kärna” (Ryssland och Ukraina).

    De synligaste tecknen på en systemkris var vid slutet av 80-talet samtliga ekonomiska – köer­na, varubristen och inflationen – men grundproblemet var politiskt. Genom att i maktövertagandet 1917 ha nationaliserat landets samtliga produktiva resurser var den sovjetiska regeringen också ansvarig för alla eventuella ekonomiska tillkortakommanden. Och eftersom kommunistpartiets diktatur inte tillät någon maktdelning, var dess ledning ensidigt ansvarig inför befolkningen.

    Genomsnittsåldern i politbyrån, Sovjetunionens högsta beslutsfattande ­organ, var i början av 80-talet 69 år. Leonid Brezjnev, som hade lett landet sedan 1964, avled 1982. Han ersattes av en lika åldrad Jurij Andropov som följdes av Konstantin Tjernenko, båda lämnade jordelivet inom loppet av mindre än tre år. Gorbatjovs perestrojka och glasnost syftade till att reformera partiets gerontokratiska ledargarnityr, och lanserades i februari 1986 – på dagen 30 år efter Nikita Chrusjtjovs ”hemliga tal” om Josef Stalins brott på den tjugonde partikongressen 1956. Valet av datum var inget sammanträffande. Glasnost innebar initialt inte så mycket en diskussion om landets framtid, som om dess förflutna. Likt Chrusjtjov föreställde sig Gorbatjov att kommunistpartiet kunde reformeras genom att återgå till sina ”rötter”, utan något djupare ifrågasättande av det sovjetiska statsskicket. Men allteftersom landets kristillstånd förvärrades radikaliserades såväl politiken som kritiken mot landets styre.

    I motsats till Kina, där Deng Xiaoping införde ekonomiska reformer men bevarade partiets maktmonopol, reducerade Gorbatjov censuren och det politiska förtrycket. Det första steget hade ­tagits redan 1980, när den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet under Lech Wałęsa organiserat landsomfattande strejker. Tvärtemot etablerad tradition, där motstånd i kolonierna skulle underkuvas med våld, avstod Moskva från militär intervention i Polen – till skillnad från i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Nio år senare ägde demokratiska val rum i Polen, Solidaritet vann en jordskredsseger och Gorbatjov deklarerade att de östeuropeiska länderna var fria att välja sin egen väg. Så öppnades dammluckorna också på hemmafronten: våren 1990 förklarade sig Litauen, Estland och Lettland självständiga, i juni 1991 blev Boris Jeltsin Rysslands första demokratiskt valda president och sex månader senare upphörde Sovjetunionen att existera ”som subjekt i internationell rätt”.

    Alexis de Tocqueville påpekade i ”Den gamla regimen och revolutionen” (1856) att en regim är som mest känslig för revolution när dess ledare själva initierar reformer av systemet. Regimskiften är i sig också förknippade med hög politisk risk, och har oförutsägbara konsekvenser. Gorbatjovs avsikt var aldrig att Sovjetunionen skulle falla samman – i sådana fall hade omvärlden aldrig fått lära sig orden glasnost och perestrojka. Inte heller hade några reformer genomförts, ifall det konservativa gardet inom partiet, militären och säkerhetstjänsten KGB behållit det politiska initiativet. När Gorbatjov reducerade partiets maktinstrument försvagades den enda institution som kunde bevara imperiet inom 1945 års gränser. Precis som tsarens abdikation 1917 hade följts av statskollaps när den gamla autokratins byråkrati föll samman, var Sovjetunionen i slutändan ett innehållslöst skal när de enskilda republikerna tilläts bryta sig loss.

    Sovjetimperiets upplösning följdes av kriser med rötter långt tillbaka i tiden. De olösta konflikterna i Ferganadalen mellan Uzbekistan, Tadzjikistan och Kirgizistan, i Nagorno-Karabach mellan Azerbajdzjan och Armenien, samt utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien i Georgien och Transnistrien i Moldavien, bottnar i de mer än 200 ändringar av Sovjetunionens interna etniska och administrativa gränser som genomfördes av dess ledare mellan åren 1921 och 1981. Moskvas officiella försvar av Krim­annekteringen i februari 2014, med hänvisning till att halvön 1954 överförts från Ryssland till Ukraina, saknar därför inte en dos av cynism och är potentiellt farlig. I händelse av att andra ledare i forna sovjetrepubliker vill söka skäl till militär konflikt finns där otaliga historiska ”misstag” som kan ”korrigeras” med förflyttningar av gränser.

    Sovjetunionens fall, inbegripet den simultana kollapsen av statsapparat, ekonomiskt system och socialistisk ideo­logi, var ett skeende utan motstycke. Rysslands utrikespolitiska agerande under Putin – däribland krigen i Georgien 2008, Ukraina 2014 och Syrien 2015 – väcker berättigade frågor om landets stormaktsarv och de styrande eliternas sökande efter en ny nationell identitet. Ledarna i Kreml har under de senaste åren stärkt sin status som global aktör militärt, men förbereder samtidigt sitt land ekonomiskt och politiskt på en potentiellt långvarig konfrontation med omvärlden.

    Putin har inga visioner om att återskapa ett sovjetiskt imperium, men har övertygat sig själv om att dess fall berodde på Gorbatjovs svaghet och västmakternas intrigerande. Inte heller vill han tillbaka till den tsarryska autokratin, eller samla ”historiskt ryska” territorier. Putin använder anakronistiska element ur sitt lands olika epoker – den rysk-ortodoxa kyrkan, kosacker och Röda arméns heroiska bedrifter – men syftet är instrumentellt och helt tomt på ideologiskt innehåll. Hans mission är att återskapa en ny rysk stormakt, och försvara dess globala status och inflytande så långt som möjligt – ett beteende med djupa rötter i landets historia.

    Annons

    Michail Gorbatjov lägger undan sitt avgångstal efter att ha läst upp det på ­sovjetisk tv juldagen 1991.

    Foto: Liu Heung Shing/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X