Annons

När lojalitet blir det största sveket

Karolinskas nya fasad i Solna.
Karolinskas nya fasad i Solna. Foto: Tomas Oneborg

Kritik är inte detsamma som brist på lojalitet. Tvärtom måste en styrelse klara av att kritisera sin ledning – annars sviker man verksamheten. Professor Li Bennich-Björkman varnar för att skandalen på Karolinska institutet bara är toppen på ett isberg.

Publicerad

Måndagen den 5 september hände något. När Helene Hellmark Knutsson med fast stämma meddelade att Sverige inte kan ha en universitetskansler som saknar omdöme, även om hon inte begått formella fel, då skälvde faktiskt världen lite grann. Och när Hellmark Knutsson på en direkt fråga efteråt svarade att Lars Leijonborg hade fått sparken som styrelseordförande för Karolinska institutet (KI) om han inte avgått frivilligt, då skälvde världen litet till. En minister som på detta sätt talar klarspråk, och därtill utmanar eliterna inom sitt eget ansvarsområde, förtjänar respekt.

Hellmark Knutsson avskedade också hela KI:s styrelse. Jag gissar att flera där anser att detta inte är legitimt. Gissningen grundar sig i två iakttagelser. För det första, den mänskliga faktorn. För många är ledamotskapet ett hedersuppdrag, inte ett arbete – annat än på pappret. Det är bekvämt, och att sticka ut från gruppen är mänskligt sett ytterst påfrestande. För det andra, därför att uppfattningen om vad som är en myndighetsstyrelses roll har kommit att förskjutas under inflytande av bland annat av hur det ser ut i näringslivet.

Professor Harriet Wallberg var 2004–2013 rektor för Karolinska institutet.

Foto: Bertil Ericson/TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons