När livet till slut vinner i Karachi

Foto: JENNY NORDBERG
Under strecket
Publicerad
Annons

KARACHI. Min tunga ligger som en tjock luddig vante i munnen. Jag har bränt den på gräddigt te och kan inte prata. Och om jag skulle försöka mig på att säga något så skulle ändå ingen av de tre männen runt bordet reagera. Så det är lika bra att jag är stum.

Jag ser knappt någon av dem heller, eftersom jag har en tunn handbroderad linneschal runt huvudet och bara kan titta rakt fram.

Annons
Annons
Annons