Annons

När den svenska litteraturen skiftade kön

Foto: (c) Neil Emmerson/Corbis/AOP

Transpersoner förekommer numer ofta i såväl prosa och poesi som ungdomslitteratur. Men hur talar vi om transmän och -kvinnor, och behandlar vi dem verkligen som alla andra? Maria Ramnehill granskar de senaste årens svenska skönlitteratur.

Uppdaterad
Publicerad

Transpersoners ökade synlighet i populärkulturen har fått en del att tala om en transrevolution. I Sverige har det publicerats flera böcker det senaste decenniet där transpersoner skildrar sina erfarenheter. Samtidigt domineras svensk litteratur om transpersoner av prosa, poesi och ungdomslitteratur skriven av cispersoner (någon som inte är transperson). När synligheten nu ökar är det viktigt att granska hur transpersoner skildras och vilken bild som förmedlas. Jag har därför läst en stor andel av de senaste tjugo årens svenska skönlitteratur om transpersoner, för att ta reda på hur fördomar och klichéer påverkar skildringen.

De allra flesta böckerna fokuserar på olika sätt på personens transstatus. Varken processen att komma ut för sig själv eller de alldeles vanliga liv transmän och transkvinnor lever hamnar i fokus. Det är förvandlingen och de könsöverskridande kropparna som fascinerar i böcker som “Spjärna mot udden” av Christine Falkenland, “De i utkanten” älskande av Johanna Nilsson och “Ett par från Stjärnfallsvägen” av Kerstin Strandberg.

Annons
Annons
Annons