Annons
X
Annons
X

Dick Harrison: När Lenin shoppade på Drottninggatan

För exakt 100 år sedan anlände Lenin till Sverige, på sin väg från exilen i Schweiz till revolutionens Ryssland. Om genomresan hade förhindrats – eller ­resulterat i upplopp och kravaller – kunde världshistorien ha fått ett annat ­förlopp, konstaterar historikern Catherine Merridale i ”Lenins resa”.

Lenin (längst fram med paraply) i samtal med journalisten Ture Nerman i Stockholm den 13 april 1917.
Lenin (längst fram med paraply) i samtal med journalisten Ture Nerman i Stockholm den 13 april 1917. Foto: TT

Så fort de kommit till Malmö begav de sig till Hotel Savoy, alldeles intill centralstationen, där det dignande smörgåsbordet inväntade dem. Kandelabrar i art déco-stil belyste den gastronomiska scenen, på vilken personalen trakterade gästerna med lax och rågbröd, skinka, rökt älgkött med skogsbär, inlagd gurka, gös, ost, gräddfil och stora mängder svart och korallröd kaviar. Den hungriga gruppen slukade allt på mindre än en kvart. Men en av gästerna brydde sig inte om att äta. Det var huvudpersonen själv, som hellre ville lyssna till senaste nytt från sina vänner. Mannens namn var Lenin.

Händelsen ägde rum den 12 april 1917. Lenin, eller Vladimir Iljitj Uljanov, som han egentligen hette, var på väg hem till Ryssland, där tsaren nyligen störtats. Uppehållet i Skåne blev inte långvarigt. Han fortsatte med nattåget till Stockholm och därefter vidare norrut, mot gränsen vid Torneå. Att resan över huvud taget kunde genomföras berodde på en – sett i efterhand, mot bättre vetande – alldeles för våghalsig tysk strategi. Tyskarna, som låg i krig med Ryssland, hade gett Lenin lov att färdas från exilen i Schweiz genom deras land i ett plomberat tåg, givetvis ­under bevakning för att hindra honom från att kontakta socialister i Tyskland. Det bakomliggande syftet var att Lenin förhoppningsvis skulle ställa till med så mycket oreda på hemmaplan att det skulle allvarligt försvåra Rysslands krigsinsatser, helst torpedera dem fullständigt. Med på tåget fanns idel framträdande bolsjeviker samt Lenins fru Nadezjda Krupskaja. Efter att ha tagit sig till Sassnitz fortsatte ryssarna med färjan till Trelleborg (varvid många blev sjösjuka, dock inte revolutionsledaren själv) och kom fram till Malmö, där de blev lyckligen överraskade av ovannämnda kalasbuffé.

Om allt detta kan man läsa i en både informativ och spännande bok av den brittiska historikern och skribenten Catherine Merridale, ”Lenins resa. Vägen till revolutionen 1917” (övers: Claes Göran Green; Historiska Media). För en svensk läsare är det naturligtvis besöken i Malmö och Stockholm som tilldrar sig störst intresse. Jag föreställer mig att flertalet bokköpare kvickt kommer att bläddra sig fram till dessa. Bland svenska socialister i allmänhet och vänsterradikaler i synnerhet var den kände ryssens resa en stor begivenhet, och Lenin hann träffa flera av dem. Otto Grimlund, senare en av hyresgäströrelsens och HSB:s främsta namn, var på plats redan i Trelleborg och delade kupé med Lenin och Jakov Fürstenberg (alias Jakub Hanecki), den socialistiske affärsmannen som ordnat den rika förplägnaden på Savoy, på vägen till Stockholm. De diskuterade det spända politiska läget i Sverige och Hjalmar Brantings möjligheter att agera efter ministären Hammarskjölds fall. I Stockholm väntade Fredrik Ström, Ture Nerman och borgmästare Carl Lindhagen.

Annons
X

Stockholmsuppehållet, som är förevigat på fotografi, varade från gryning till skymning den 13 april. I väntan på kvällståget till Norrland tvättade och vilade sig ryssarna på Hotel Regina på Drottninggatan. Lenin sökte övertyga sina svenska vänner om vikten av väpnad kamp och inte bara fredligt prat och predikade energiskt om proletariatets diktatur. Dessutom tiggde han pengar. Till och med högerledaren och utrikesministern Arvid Lindman sägs ha bidragit till ryssens reskassa, dock på villkoret ”att ­Lenin ger sig av i dag”. Pengarna kom väl till pass när ­reskamraten Karl Radek drog med honom till PUB för att köpa lågskor och kostym; Lenins klädsel lämnade åtskilligt att önska. Radek ville också att han skulle köpa en överrock och nya underkläder, men Lenin vägrade med argumentet att han skulle åka till Petrograd för att göra revolution, inte öppna en herrekipering. I stället åter­vände han till hotellet och inmundigade en välpepprad stek. När ryssarna tog kvällståget norrut samlades ett hundratal sympatisörer med röda fanor på Stockholms centralstation för att vinka av dem, och medan Lenin ledsagades till sin sovvagn spelades Internationalen. Någon gav honom till och med en blombukett.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Ur Svenska Dagbladet den 14 april 1917. Foto: SvD:s arkiv

    I nästa skede, efter ett par tågbyten, nådde sällskapet fram till Haparanda, där nästa etapp inleddes. Resan slutade i Petrograd den 16 april. Det som sedan hände går att läsa i alla historiska redogörelser för de ryska revolutionerna och behöver inte upprepas här. Efter några månaders kamp och planering var Lenin på senhösten samma år redo för det maktövertagande som banade väg för den stat som några år senare fick namnet Sovjetunionen.

    Catherine Merridales skildring av Lenins resa är intelligent konstruerad med parallellhandlingar: vi gör ryssarna sällskap på tåget samtidigt som vi följer med i den storpolitiska händelseutvecklingen i Ryssland och i de europeiska stormakternas huvudstäder. Dock är det resan i sig, som Merridale själv i praktiken gör om, i Lenins fotspår, som skänker boken dess nerv. Berättelsestrukturen är ytterst effektiv, och man hade gärna läst mer om de återvändande revolutionärernas vedermödor.

    Den stora fråga som läsaren måste ställa sig gäller själva resans relevans. Hur viktig var Lenin för revolutionen? Hur viktig var han för den utveckling som ledde till att Ryssland drog sig ur första världskriget, till att landet drabbades av ett förhärjande inbördeskrig och till att kommunismen triumferade? Vad hade hänt om resan blockerats, om Lenin arresterats eller om en tågolycka lett till att han tillbringade 1917 som konvalescent på sjukhus i stället för att intrigera sig fram till den statskupp som gjorde honom till diktator? Hur prominent var ­individen i förhållande till massan? Hade en annan – en Trotskij, en Zinovjev, en Stalin – trätt fram och hjälpt bolsjevikerna till seger i vilket fall som helst, Lenin förutan?

    Såsom Catherine Merridale skildrar den politiska stämningen under vinter- och vårmånaderna 1917 är svaret att Lenin var oundgänglig – en karismatisk och dynamisk ledargestalt som revolutionen verkligen behövde. Om resan misslyckats hade världshistorien fått ett annat förlopp. Detta perspektiv blir särskilt tydligt i hennes beskrivning av vad som hände sedan Lenin kommit hem. Om inte ­Lenin dompterat sitt parti och skapat stöd för sin sak hade bolsjevikrevolutionen sannolikt inte inträffat. ”En orsak till hans framgång var styrkan i hans övertygelse. Medan andra pratade, utbytte försiktiga eftergifter och rörde sig hit och dit på revolutionens väg som om den var minerad, visste Lenin vart han ville gå och exakt varför. Hans energi var vidunderlig, han skrev och argumenterade outtröttligt och upprepade samma haranger tills hans motståndare var så utmattade att de inte längre ­orkade bemöta honom.” Kort sagt: Lenin framstår som en supermänniska bland idel medelmåttor. Individen står – paradoxalt nog, eftersom vi rör oss i kommunistiska kretslopp – skyhögt över kollektivet.

    Catherine Merridale. Foto: Jochen Braun

    När jag läser Merridale kommer jag spontant att tänka på de skildringar av andra världskriget som bland annat John Lukacs har gett oss, såsom ”Churchills ödesstund” (1999), vilka i princip går ut på att skälet till att vi lever våra fria liv i dagens samhälle är att Winston Churchill lyckades ­debattera ned lord Halifax och andra defaitistiska överklassbritter i krigskabinettet mellan fredagen den 24 och tisdagen den 28 maj 1940. De stora sammanhangen, de övriga fronterna, de dominerande ideologierna, allt lämnas därhän till förmån för en strängt individbaserad uppfattning av vad som har gjort historisk skillnad. Aktören Lenin, liksom aktören Churchill, tycks ha tillhört de människor som verkligen förändrat världen genom sin existens. Det är inte långt till Geijers gamla slutsats efter att han skrivit om Karl IX, att ”det är sådana män, fulla af framtid, som, med eller utan sin afsigt, taga folken med sig”, och att ”då jag skrifver svenska folkets historia, känner jag bättre än någon, att det är dess konungars”.

    Vid en första anblick har jag svårt att svälja en så förenklad bild av det förflutnas verklighet. Lenin var bara en av många faktorer. Kontrafaktiska resonemang är alltid besvärliga, men nog står det klart att Ryssland var på fallrepet 1917. Kerenskijs regim, som tagit över när tsaren fallit, gjorde det inte bättre, eftersom den fortsatte kriga på Storbritanniens och Frankrikes sida. Huvudorsaken till att det gick som det gick i nästa skede var motgångarna i första världskriget, inte den ryska regimen i sig eller de sociala orättvisorna i landet. Om den regering som tillträdde efter februarirevolutionen hade haft vett att sluta fred med Tyskland och Österrike-Ungern skulle bolsjevikerna ha fått svårt att dra igång revolutionens akt 2. Med eller utan Lenin.

    Men vid närmare eftertanke blir jag fundersam. Om vi granskar händelseförloppet i detalj blir det uppenbart att individen faktiskt spelade en betydande roll. Visst, om Ryssland dragit sig ur kriget på våren 1917 hade kanske Lenins revolutionsplaner förblivit föga mer än planer, men när så inte skedde var det just hans agerande som visade sig avgörande – och därmed blir det synnerligen relevant att analysera hans resa, dess planering, dess förlopp och dess tyska supporters.

    Om de svenska myndigheterna hade beslutat sig för att stoppa de jäktade revolutionärerna, eller om deras vistelse i någon av de få städer de hann promenera genom hade resulterat i upplopp och kravaller, kunde världshistorien ha fått ett annat förlopp, ty på de sprängfyllda, kaotiska arenor som politiken formades 1917 är det farligt att ­underskatta den enskildes roll. Slutsatsen av Catherine Merridales berättelse blir därför att få resor har fått lika ödesdigra och brutala konsekvenser som den Lenin gjorde genom Sverige 1917.

    Annons

    Lenin (längst fram med paraply) i samtal med journalisten Ture Nerman i Stockholm den 13 april 1917.

    Foto: TT Bild 1 av 3

    Ur Svenska Dagbladet den 14 april 1917.

    Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 3

    Catherine Merridale.

    Foto: Jochen Braun Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X