Annons

Carina Burman:När kvinnorna tog staden i besittning

Hundra år av flanöser: ”Staden” av Anna Branting, ”Pennskaftet” av Elin Wägner och ”Aftonland” av Therese Bohman.
Hundra år av flanöser: ”Staden” av Anna Branting, ”Pennskaftet” av Elin Wägner och ”Aftonland” av Therese Bohman.

Att i sakta mak ströva omkring i staden och iaktta dess puls var länge förbehållet männen. Det skulle dröja till början av 1900-talet innan också kvinnliga flanörer vågade sig ut på gatorna, i verkligheten och snart även i litteraturen. 

Under strecket
Publicerad

Det promenerar folk utanför fönstret. Hela dagen ser jag dem från arbetsrummet – studenter på väg mot innerstaden med bestämda steg, karavaner av förskolebarn som kommer tultande i lysande västar, folk på väg från affären med tunga kassar och målmedvetna steg, skrattande gäng som svärmar längs trottoaren med pizzakartonger i famnen, en mycket gammal man som sakta vandrar med sin lilla hund. Alla går de. Ingen av dem flanerar.

Gåendet är grundläggande. Det är det mest självklara sättet för människor att förflytta sig och dessutom det billigaste. Samtidigt har det ibland betraktats som föraktligt – endast den person går som inte har råd med bil, vagn eller bärstol. När den gustavianske poeten Johan Stenhammar gav sig ut på fotvandring tyckte folk han var vansinnig – varför gå när man kan åka? – och de amerikanska städerna har sällan byggts för fotgängare. Gamla europeiska städer, däremot, är gjorda för gående, ty de byggdes när fötterna var det vanligaste fortskaffningsmedlet. 

Annons
Annons
Annons