Annons

Bengt af Klintberg:När konstarterna började leka med varandra

På 1960-talet kom förlaget Something Else Press att bli en av sin tids mest spännande utgivare av experimentell konst, poesi och musik. En ny bok om förlaget och dess grundare Dick Higgins är en guldgruva för den som vill förstå hur happenings, Fluxus och intermedialitet förnyade konstscenen.

Under strecket
Publicerad

Dick Higgins framför performace-numret ”Danger music #2” på en Fluxus-festival i Wiesbaden, Tyskland, 1962.

Foto: Hartmut Rekort Bild 1 av 1

Dick Higgins framför performace-numret ”Danger music #2” på en Fluxus-festival i Wiesbaden, Tyskland, 1962.

Foto: Hartmut Rekort Bild 1 av 1
Dick Higgins framför performace-numret ”Danger music #2” på en Fluxus-festival i Wiesbaden, Tyskland, 1962.
Dick Higgins framför performace-numret ”Danger music #2” på en Fluxus-festival i Wiesbaden, Tyskland, 1962. Foto: Hartmut Rekort

Det har snart gått 50 år sedan namnet Fluxus för första gången dök upp i konstnärliga kretsar. Fluxus var ett internationellt nätverk av konstnärer och tonsättare som stod för en ny mentalitet, både experimentell och lekfull. Bland de sedermera mest kända konstnärerna i nätverket fanns Yoko Ono och Joseph Beuys. Till lärofäderna hörde Marcel Duchamp och John Cage.

Litteraturen om Fluxus är vid det här laget omfattande, och det råder en utbredd enighet om att det var två personer, båda baserade i New York, som gjorde begreppet Fluxus känt och formulerade vad det står för. Den ene var George Maciunas (1931–1978), född i Kaunas i Litauen men New York-bo sedan tonåren, gallerist och grafisk designer. Det var han som lanserade namnet Fluxus, organiserade de första dada-inspirerade Fluxuskonserterna i Europa år 1962 och författade manifest där han definierade Fluxus som ”summan av Spike Jones, vaudeville, vits, barnlek och Duchamp”. 

Annons
Annons

Den andre grundaren var Dick Higgins (1938–1998), uppvuxen i staden Worcester i Massachusetts. Han hade kommit till New York för att utbilda sig till tonsättare och ingick 1958 i John Cages kompositionsklass vid New School for Social Research. Bekantskapen med Cage gav honom avgörande teoretisk inspiration och utvecklades till en livslång vänskap. Dick Higgins etablerade tidigt ett kontaktnät inom det internationella avantgardet utan motstycke. Tillsammans med Alan Kaprow, Claes Oldenburg och Jim Dime var han en av de första som organiserade happenings i New York. Han var primus motor i otaliga Fluxuskonserter och utvecklade i en rad essäer idéerna om en gränsöverskridande Fluxuskonst. Hans tankar nådde ut genom böcker och nyhetsbrev, publicerade på det bokförlag han startade 1964, Something Else Press.

Två kännare av Dick Higgins författarskap, Steve Clay och Ken Friedman, har nu sett till att Dick Higgins essäer om konst, i synnerhet den konst som tillhör den avantgardistiska traditionen, kan nå ut till nya läsare. Tillsammans har de gett ut boken ”Intermedia, Fluxus and The Something Else Press. Selected writings by Dick Higgins” (Siglio Press). Jämför man Higgins konstteoretiska essäer med det som skrivs om konst i våra dagar framstår de som ovanligt oakademiska och lättlästa. Dick Higgins hade en glupande intellektuell aptit, och hans kunskaper om konst, litteratur, musik, arkitektur och filosofi var encyklopediska. Det var kunskaper som han bar med stor lätthet. Jag föreställer mig att boken kan fungera som en idébank för en ny generation av elever vid våra konstskolor.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

”Intermedia” var titeln på den första artikeln som Dick Higgins sände ut till sina konstnärsvänner runtom i världen. Det var den term som han föreslog för många av de konstnärliga uttrycksformer som satte sin prägel på åren kring 1960, uttrycksformer som passerade gränserna för de etablerade medierna. Dit hörde happenings, som tycktes ha uppstått i skärningspunkten mellan teater, musik och bildande konst. Dit hörde också konkret poesi, bilddikter och det som presenterades som ”action poetry”. Gemensamt för dem var att de hade frigjort konstnärlig energi och lett till en mängd intressanta nyskapelser. Termen fyllde helt klart ett behov och har sedan dess fått stor spridning. Träffarna på Google är över 52 miljoner. Inte alla avser Dick Higgins term, men tillräckligt många gör det för att man ska inse att ”intermedia” tillhör konsthistorien med samma rätt som till exempel ”readymade” och ”combines”. 

I den nu färdigställda samlingsvolymen får vi veta hur det gick till när bokförlaget Something Else Press startades. George Maciunas hade hela sitt liv en miserabel ekonomi och tvingades ofta hålla sig gömd undan uppretade fordringsägare. Han stod i opposition till konstgallerierna som ju strävade efter att trissa upp priset på den utställda konsten så högt som möjligt. I stället lanserade han idén att presentera konst i multipler, ofta i form av kartonger, som vem som helst skulle ha råd att köpa. Han fick sina konstnärsvänner att skicka prototyper på Fluxusboxar, som han lät mångfaldiga och sålde i en liten butik på Canal Street. Det var bara det att ingen köpte boxarna. Sedan dess har tiderna ändrats: för de exemplar som numera finns kvar betalar konstsamlarna höga priser.

Annons
Annons

Dick Higgins gick till George Maciunas med ett manuskript som han hade gett titeln ”Jefferson’s birthday”. Det innehöll texterna till alla de scenstycken i Fluxusanda som han hade skapat under ett år, mellan den 13 april (president Jeffersons födelsedag) 1962 och den 13 april 1963. Maciunas var som vanligt pank och trodde inte att han skulle kunna ge ut manuset förrän tidigast ett och ett halvt år senare. ”Då gick jag ut och söp mig full”, skriver Dick Higgins. Ett och ett halvt år var en katastrof för den färskvara som boken var i det rådande kulturklimatet.

Därefter fattade han beslutet att ge ut boken själv. Han gick till sin hustru, konstnären Alison Knowles, och berättade att han tänkte använda pengar som han nyligen ärvt till att starta ett eget förlag. Han hade tänkt att det skulle heta Shirtsleeves Press, ett sätt att tala om att klädkoden inte skulle vara kavaj och slips utan uppkavlade skjortärmar. ”Ett förfärligt namn”, tyckte Alison. ”Call it something else!” Och det fick bli namnet.

Under de drygt tio år som Something Else Press existerade kom förlaget att profilera sig som tidens kanske mest spännande utgivare av experimentell konst, poesi och musik. Bland de 116 titlarna hittar man John Cages ”Notations”, ett praktverk där den traditionella notskriften har ersatts av grafiska partitur. Claes Oldenburgs ”Store days” dokumenterar i ord och bild de happenings som den svenskamerikanske konstnären uppförde på ett New York-galleri i slutet av 50-talet. En bok som blev en försäljningsframgång var Emmett Williams ”An anthology of concrete poetry” med svenska bidrag av Öyvind Fahlström, Åke Hodell och Carl Fredrik Reuterswärd. Andra konstnärliga förnyare som fick möjlighet att nå en bokläsande publik var George Brecht, Georges Filliou, Wolf Vostell, Al Hansen, Merce Cunningham, Eugen Gomringer och Diter Rot. På förlagets utgivningslista fanns också Dick Higgins speciella favorit Gertrude Stein, vars böcker presenterades i nyutgåva. 

Annons
Annons

Den bok som nu kommit ut innehåller en illustrerad ”Something Else Press checklist” som har utsikter att bli flitigt studerad av bokläsare med intresse för det som hände i konstvärlden på 60- och 70-talen. Där presenteras också de 20 Great Bear-pamfletter som utkom under förlagets första tre år, en serie småskrifter i gemensam typografisk utstyrsel innehållande happeningscenarier, manifest (bland annat Luigi Russolos futuristiska ”The art of noise” från 1913) och konkret poesi. Genom att de lätt kunde kopieras fick de en spridning som inga andra av förlagets produkter.

Utgivarna har valt att helt avstå från att ge exempel på Dick Higgins djupt personliga poesi, det är konstteoretikern som får största uppmärksamheten. Men i urvalet ingår också första kapitlet i den praktfulla boken ”Pattern poetry: Guide to an unknown literature” (1987). Det är en imponerande historik över dikter som är arrangerade på ett sådant sätt att texten formar en bild (det vill säga ett paradexempel på det Higgins kallar intermedia). Sådana dikter förekom redan i antikens Aten och Rom, och de var populära i 1600-talets Europa. Exemplen från svensk barock kan föreställa en lieman, en dryckesbägare, en labyrint eller en fiol. Figurdikter har också varit populära i indisk och kinesisk litteratur, och de upplevde en aldrig tidigare skådad blomstring i 1900-talets konkreta poesi.

Avslutningsvis kommer det som jag personligen upplever som en höjdpunkt i boken, dottern Hannah Higgins ”Eleven snap­shots of Dick Higgins”. Med lika delar värme och kritisk blick bjuder hon på ögonblicksbilder av en familjefar som inte var som andra. Dick Higgins visste redan som ung pojke att han var homosexuell. Under ett gayparty i hans bostad blev ljudnivån så hög att Dick fann sig nödsakad att ringa polisen. Själv kröp han in under en säng medan bostaden utrymdes. Det gjorde också Alison Knowles, och där låg de och talade med varandra i flera timmar. Mötet mellan dem resulterade i äktenskap, födseln av två tvillingdöttrar och skilsmässa efter tio år, en följd av Dick Higgins alkoholproblem under de mest intensiva förlagsåren. Båda fann sedan en ny partner men fortsatte att hålla en kärleksfull kontakt med varandra och döttrarna.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Hannah Higgins berättar också om det arv som möjliggjorde Something Else Press. Dick Higgins farfar hade grundat ett framgångsrikt industriföretag, Worchester Pressed Steel, leverantör av stål till stridsvagnar och hjälmar under två världskrig. På äldre dar lät han uppföra ett museum som liknade en medeltida borg där han ställde ut den största privata samlingen av gamla vapen i USA. Det var hans förmögenhet som möjliggjorde det unika flödet av avantgardelitteratur under ett årtionde, fram till att Dick Higgins fick ett nervsammanbrott och förlaget gick i konkurs 1974.

Det kan tilläggas att Dick Higgins var en stor Sverigevän. Han tog våren 1963 initiativet till den första Fluxuskonserten i Sverige och besökte senare vårt land många gånger. Han framträdde på Moderna Museet och Malmö konsthall, bevistade spelmansstämmor och gjorde tappra försök att lära sig svenska. Hans sista besök ägde rum i maj 1998, då han gästföreläste vid Arkitektskolan i Lund. Ett halvår senare dog han av en hjärtattack under en intermediafestival i Quebec.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons