Annons

Allt vi ägerNär kameran vänds bränner filmen till

Ur ”Allt vi äger”.
Ur ”Allt vi äger”. Foto: Pram Film

Till en början tycks ”Allt vi äger” vara en modern version av dokumentärklassikern ”Dom kallar oss mods”. Men när filmens regissör Emily Norling vänder kameran mot sig själv blir filmen i stället en självrannsakan.

Publicerad

Den hemlösa missbrukaren Curtis nämner i förbigående sin mamma som dränkt sig med hjälp av tyngder. Samtidigt skjuter han heroin på en offentlig toalett i centrala Stockholm. Hos hans samtalspartner ökar medkänslan, men Curtis avdramatiserar det hela, ”det var nog nyttigt för mig”, ”annars hade man väl varit nån fjolla på nån dansshow på TV 4”.

Tankarna går osökt till Stefan Jarls och Jan Lindqvist epokgörande film ”Dom kallar oss mods” (1969), samhällsskildringen med Kenta och Stoffe och specifikt scenen när dessa berömda pundare på Plattan i Stockholm häcklar förbipasserande från och till jobbet. ”Små knegarna, små knegarna är lustiga att se”, med melodin hämtad från ”Små grodorna”. Det är som om Curtis, del av samma ”modsgeneration” och brukare redan då, på liknande sätt kommenterar sitt missbruk och sitt utanförskap halvseklet senare. Fortfarande förmögen till sarkasm förlöjligar han de mer fogliga, de som till och med dansar i tv. Bara för att i nästa stund bekräfta att det ännu mer handlar om hans eget, eviga självförsvar, detta bistra knarkliv som måste botas med ironi; det banala, men inte oviktiga konstaterandet att ingen egentligen vill leva det liv han lever.

Annons
Annons
Annons
Annons