Annons
Recension

JukeboxNär jukeboxen försvann

Under strecket
Publicerad

Sedan rätt länge är förekomsten av 50- och 60-talsnostalgi ett markant inslag i film och litteratur. Exemplen är många och man kan undra vad detta stora intresse för det nära förflutna beror på. En förklaring är att en lång rad filmskapare och författare har nått ”rätt nostalgiålder”. En annan, och kanske viktigare, orsak är att denna tid mot bakgrund av dagens otryggare, relativt fattigare och värdefattigare Sverige framstår som ett på gott och ont förlorat paradis. Det är därför talande att baksidestexten till Åke Edwardsons nya roman, Jukebox, avsluts med orden ”en roman om landet vi levde i”. Edwardson har tidigare visat vad han känner för denna tid, dess detaljer och stämningar (han är ju inte bara framgångsrik deckarförfattare). Så även i denna roman, som utspelar sig 1964 med tillbakablickar. Edwardson är en utomordentlig stilist, även om han för att visa språklig förvirring, osäkerhet eller iver till övermått använder en metod att kapa ord på mitten och ersätta dem med tre punkter.

Det är alldeles uppenbart att denna nära-i-tiden-nostalgi alstrat sin egen estetik. Och denna estetik handlar om markörer, aha-trick och facitblinkningar. Det gäller alltså att få den läsare som var med att regelbundet nicka instämmande, sucka sorgset eller le återseendets leende. Sven Delblanc klargjorde en gång hur konstnärligt vanskligt detta kan vara, att blinkningarna blir så många att berättelsens kärna hamnar i bakgrunden. Även Edwardson riskerar att gå i denna fälla. Hela tiden dyker tidens markörer upp, vissa så självklara att det blir en smula banalt (att tidens alla popsånger räknas upp har dock med själva berättelsen att göra): bröderna Cartwright, noggrant beskrivna bilmärken och -modeller, ”vaniljpinne” inklusive pris, mopeder med märkesbeskrivning, ”getingsommaren” 1959, priset på korv med bröd etcetera. Edwardson har onekligen läst på om tiden. ”Jukebox” är ofta en mycket gripande och (traditionellt) välkomponerad roman som ger läsaren mycket av välformulerad tidsanda. På en mikronivå berättar han om rikets förvandling och ofta säger de enskilda ödena mer än de stora skeendena om sådant.

Annons
Annons
Annons