Tore Frängsmyr:När idéernas historia fick fäste i folket

Efter 1809 kom den svenska idéhistorien huvudsakligen att bestämmas ”underifrån”, genom det medborgerliga inflytandet. För att förstå utvecklingen därefter bör man rikta in sig på idéernas kulturella och sociala sammanhang. Av Tore Frängsmyr

Under strecket
Publicerad
Annons

Termen ”populärvetenskap” kan numera inrymma allt möjligt, från allmän folkbildning, över läroböcker av typ ”Min vän atomen”, till ren underhållning av så kallade tv-kändisar. Den seriösa meningen, närmast folkbildning i gammal god mening, finns belagd från 1928, vilket är ovanligt sent. Termen ”folkbildning” i sin tur fick sin moderna betydelse, det vill säga frivillig undervisning för vuxna, redan på 1890-talet. Populärvetenskap har naturligtvis olika villkor för olika vetenskapliga discipliner, även om en viss pedagogisk förenkling måste vara en gemensam ambition.
Att popularisera historia i olika former bör innebära att man strukturerar stoffet och ger sammanhang mellan olika händelser, det vill säga man indelar historien i epoker, och man förklarar sambandet mellan ord och handling, mellan fakta och tolkningar av fakta. Idéhistoria i sin tur analyserar idéernas innehåll och funktion, det vill säga vilken roll de spelat i en viss historisk situation. Sedan tillkommer en viktig sak. Man måste våga
berätta, man måste kunna levandegöra människor och miljöer för att historien inte skall bli en museal kuriosakammare.
När jag skrev mitt arbete ”Svensk idéhistoria” ställdes jag inför dilemmat hur stoffet skulle delas upp. Ganska snart stod det snart klart att en skarp gräns måste sättas vid 1809, när det gäller svenskt kulturliv, både det akademiska och det mer folkliga. Då förändrades nämligen hela strukturen. Före 1809 bestämdes allting som gällde forskning och kultur uppifrån, av kungen och rådet, av ständerna och riddarhuset, av kyrkan och staten. Efter 1809 spred sig ett allt bredare medborgerligt inflytande, fler grupper blev delaktiga i samhällsbyggandet. Därmed förändrades också innehållet i vår idéhistoria, de renodlat akademiska perspektiven fick maka på sig för ett mer folkligt inflytande. Några exempel kan illustrera detta.
Under den första perioden framstod naturligtvis reformationen som en händelse av omvälvande betydelse. Att förändra ett helt folks ingrodda religiösa vanor och
föreställningar var inte gjort i en handvändning. Folket hade inte tillfrågats, det var helt och hållet kungens reform. Det skulle därför ta hela seklet innan befolkningen i stort hade blivit lutheransk. Först vid Uppsala möte 1593, när man antog den Augsburgska trosbekännelsen som rättesnöre, kan man säga att landet var reformerat.
Under stormaktstiden, när Sverige blivit en europeisk stormakt och ville skryta med en ärorik historia, jämförbar med de stora kulturländernas, skapade man den götiska ideologin. Enligt den utgjorde svenskarna den europeiska urbefolkningen som lagt romarriket under sig. För den inre sammanhållningen blev kyrkolagen 1686 bestämmande, ty då fastslogs ortodoxin som kyrkans arbetande princip under lång tid framåt. Den som avföll från den rätta evangeliska läran skulle mista sitt ämbete och landsförvisas. Prästerna skulle vaka över sina församlingsbor och kontrollera att de gick till nattvarden. Den bokliga censuren skulle se till att ingenting förgripligt spreds i tryck.
Människor behövde inte yppa tvivel i religiösa frågor, de kunde ställas till svars inför domstol på blotta misstanken. När den stora, av alla prisade, tryckfrihetsförordningen infördes 1766 undantogs de religiösa frågorna. I princip skulle dessa inskränkningar finnas kvar ända till 1809.
Om man skall förklara sammanhang i svensk idéhistoria måste man således klargöra att ortodoxin styrde universitet och kultur i allt väsentligt, att kyrkan och staten gick hand i hand, och att det inte existerade något som kunde kallas akademisk frihet. Det är alltför lätt att anföra enskilda händelser eller enskilda personer för intäkten att frihetstiden verkligen var en tid av frihet eller att vi hade en upplysningstid i Sverige. År 1750 blev Johan Ihre, professor skytteanus, dömd att betala ett års professorslön i böter för att han uttalat sig kritiskt om både kyrkan och det regerande hattpartiet. År 1755 inrättades en lärostol i apologetik med uppgift att spåra och fälla kättare. Mellan åren 1757 och 1761 fördes en
rättegång mot tolv kvinnor i Dalarna anklagade för häxeri, och processen mot dem leddes med stor energi av biskopen Samuel Troilius, som under tiden också utnämndes till ärkebiskop (1758). Som motståndare mot Troilius uppträdde grevinnan Charlotta Taube, gift De la Gardie och husfru på Sjöö slott vid Örsundsbro. Hon gjorde vad förment upplysta män inte hade mäktat; hon skaffade advokat för egna pengar och fick inte bara kvinnorna frikända, hon lyckades även utverka skadestånd för deras lidanden.
Vad som sedan hände vid 1700-talets slut behöver vi inte orda om särskilt mycket. Efter mordet på Gustaf III drev Reuterholm en förbudspolitik som i allt avspeglade hans paranoida läggning; han förbjöd allting, studentkonvent och kaffedrickning såväl som Svenska Akademiens verksamhet. Förbudspolitiken fullföljdes med djupt engagemang av Gustaf IV Adolf, vars sista decennium därför brukar benämnas ”järnåren” i svensk kulturpolitik.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons