Annons
X
Annons
X

Leif Lewin: När hungern höll på att ta knäcken på Sverige

100 år sedan svenska hungersnöden

Aldrig har Sverige varit så nära en revolution som i samband med hungerkravallerna våren 1917. Men i stället stärktes den svenska traditionen att genomföra reformer med fredliga medel.

Hjalmar Branting får poliseskort under demonstrationer på Gustav Adolfs torg i Stockholm den 5 juni 1917.
Hjalmar Branting får poliseskort under demonstrationer på Gustav Adolfs torg i Stockholm den 5 juni 1917. Foto: Axel Malmström/TT

Varför blev det inte revolution och republik i Sverige i slutet av första världskriget, som det blev i så många andra europeiska ­länder? Den sociala oron var knappast mindre i vårt land.

I år firar vi 100-årsminnet av de så kallade hungerkravallerna. Försörjningsläget krigsvintern 1916–17 blev prekärt. Skörden hade slagit fel. Priserna började stiga. Ransonering av livsmedel infördes. I Ryssland bröt marsrevolutionen ut. I Sverige riktade folkets breda lager sin vrede mot högerregeringen och särskilt mot statsminister Hjalmar Hammarskjöld personligen, kallad ”Hungersköld”; den 30 mars avgick han (efter strid om förslagsanslaget).

Hungerkravallerna bestod av livsmedelsdemonstrationer runtom i riket, plundringar av butiker och bagerier och ”inventering” hos bönder. Startskottet kom i samband med en demonstration i Västervik, som blev mönster­bildande för protesterna i hela landet. Klockan tolv på ­dagen den 16 april lade nästan alla arbetare ner arbetet, varpå de tågade till dyrtidsnämnden och med hotfullt språk krävde extra brödtilldelning. De lugnades dock av försäkringar om att alla ansträngningar skulle göras för att tillgodose önskemålen. Samtidigt stormade andra ­arbetare brödbutiker och saluhallen.

Annons
X

Revolutionen i Ryssland inspirerade vänstersocialisterna att sätta upp arbetare- och soldatråd. Krigsmakten försattes i larmberedskap och militärdemonstrationer arrangerades i hela landet. Den 20 april utbröt matstrejk vid I 19 i Boden. Regementet fick nattarbete som straff och slutstyckena från en del kompaniers gevär samlades in. Förband från landsorten sändes till Stockholm som skydd mot kuppförsök. Den sista stora demonstrationen (som stöd för rösträttsreformen) ägde rum den 5 juni på Gustav Adolfs torg i Stockholm. Den stoppades av poliskedjor och utkommenderad militär.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Potatiskö på Södermannagatan i Stockholm, 1917. Foto: Axel Malmström/Stockholms stadsmuseum

    Men det blev som sagt ingen revolution. En förklaring är att arbetarrörelsens ledare motsatte sig det. ”Inget våld! Inga besinningslösheter!” manade partiledningen med Hjalmar Branting i spetsen. Det skulle bara ge motståndarna vapen i händerna. Den svenska traditionen ­påbjöd reformer med fredliga medel. Revolutionära ­aktioner var inte bara kontraproduktiva. De stred mot arbetarrörelsens vana att övertyga, att bilda opinion för en rättfärdig sak.

    Laglydnaden gick så långt att arbetarna i allmänhet utverkade myndigheternas medgivande för sina demonstrationer. Hotet om våld fanns där och bidrog nog till att myndigheterna var medgörliga. En revolutionär situation förelåg förvisso men, med Carl Göran Andraes ord, det blev ”en revolution på svenska, en revolution genomförd med polismästarens tillstånd” – en lojalitet mot en rådande ordningen som sedan skulle gå som en röd tråd genom svensk historia fram till kårhusockupationen 1968, då de demonstrerande studenterna stannade för röd gubbe vid övergångsstället.

    Men dessutom var arbetarrörelsens ledare på 1910-talet inte alls ideologiskt förberedda för en revolutionär aktion. Socialdemokraterna var förlamade av vad man brukar kalla konflikten mellan det långa och det korta perspektivet. Enligt det långa perspektivet gick utvecklingen ödes­bestämt mot kapitalismens undergång. Utsugningen av arbetarna medförde en underkonsumtion, som till slut skulle leda till en stor kris. Först när den inträffade skulle arbetarna gripa in och överföra produktionsmedlen i statens ägo. Enligt det korta perspektivet borde social­demokraterna verka för socialpolitiska reformer och höjd levnadsstandard. Men hur gick det i så fall med underkonsumtionen och krisen? Ju mer framgångsrika socialdemokraterna var i det korta perspektivet genom att höja köpkraften hos folket, desto mer undanröjde de förutsättningarna för den långsiktiga planen.

    Villrådigheten inom partiet var total. Branting sökte tygla de otåliga. Revolutionär omstörtning fick inte in­ledas, predikade han, förrän förutsättningarna för den stora insatsen var uppfyllda. Varje aktion, som kunde ha någon chans att lyckas, måste sedan ”noggrant övervägas efter situationen”. Men när denna situation, med varje rimligt språkbruk, inträffade i och med hungerkravallerna ställde Branting och hans parti frågan om revolution och republik på framtiden. Herbert Tingsten låter sin ironi spela över socialdemokraternas tvehågsenhet. Å ena sidan, skriver han, försökte socialdemokraterna tänka ut praktiska uppslag, å andra sidan talade de om att låta ­utvecklingen råda och anpassa sig efter förhållandena: ”Endast med tveksamhet trädde de socialdemokratiska ledarna ut ur det marxistiska drömslottet.”

    En liknande försiktighet fanns också på den borgerliga sidan. Högerregeringen avgick, som sagt. Den hade tillkommit under spektakulära former. Bondetåget och borggårdskrisen hade visat på kungens och högerledarnas – åtminstone vissa högerledares – vilja att återupprätta någonting så otidsenligt som den personliga kunga­makten. Under ett porträtt av Karl XII hade Sven Hedin suttit vid sitt skrivbord och författat kungens högstämda tal. Till de tiotusentals bönder som i februari 1914 samlats på och utanför borggården hade kungen använt ord som ”min” flotta och ”min” armé och, i skuggan av det världskrig han förutsåg, yrkat på försvarsupprustning.

    Gustav V håller sitt borggårdstal den 6 februari 1914. Foto: TT

    Mot vänsterns krav att kungen skulle vara lojal mot den politik regeringen förde hade Gustav V förbehållit sig rätten att, över huvudet på partierna, ”fritt få meddela sig med Sveriges folk”. Detta stod i strid med parlamentarismens idé, som föreskrev att all politisk makt skulle utövas av den folkvalda regeringen och ingen motsättning få finnas mellan regeringen och monarken. Parlamentarismen var visserligen inte allmänt erkänd; högern försvarade den rådande ordningen med maktdelning mellan kung och riksdag. Men vänstern stred för parlamentarismen och kunde inte acceptera en sådan motgång. Följaktligen hade den liberala regeringen avgått och Hammarskjöld trätt till. Världskriget och försvarsbehovet gjorde sedan att denna kungliga kampministär kom att sitta i tre år.

    Men hösten 1917, efter en moderat övergångsregering under några månader, tillträdde en vänsterregering ­bestående av liberaler och socialdemokrater. Den nya ­ministären hade som uttalad målsättning att demokratisera statsskicket och införa parlamentarismen.

    Och inte bara högern avkläddes makten. Även kungen resignerade. Den nye statsministern, liberalen Nils Edén, hade inför sitt tillträde ett allvarligt samtal med kungen, där han klargjorde att parlamentarismens principer i fortsättningen skulle råda. Kungen godtog detta. Parlamentarismens genombrott i vårt land brukar dateras till detta samtal.

    Ett år senare skedde de europeiska revolutionerna. I november 1918 förlorade kungar och ­kejsare sina kronor. Hur skulle det ha gått i ­Sverige, kan man fråga sig, om de inrikespolitiska motsättningarna förblivit lika starka som de var före händelserna 1917?

    Borggårdstalet var en lika stor provokation mot den demokratiska vänstern som de tyska och ryska kejsar­dömena. Ja, den tyska kejsardiktaturen hade varit inspirationskälla för bondetågets och borggårdstalets regissörer, inte minst för drottningen som var kusin till den tyske kejsaren och den som mest militant manade sin vankelmodige gemål att rycka upp sig. Enligt kungens bedömning var risken stor att han skulle avsättas hösten 1918. Han lär ha haft sina väskor packade.

    ”Svåra gatukravaller i Stockholm” – den 6 juni 1917 rapporterade SvD om demonstrationerna på Gustav Adolfs torg. Foto: SvD Arkiv

    I valet mellan personlig kungamakt eller republik valde kungen – parlamentarismen. I rådande läge framstod den som det minst onda alternativet. Det var i grevens tid, kan man säga. Kungen träffade sitt val ett år innan det blev verkligt skarpt läge. Hans ett år gamla utfästelse att godta parlamentarismen, och hans lojala efterlevnad av detta löfte, gjorde det svårare att nu yrka på att Sverige borde avskaffa monarkin.

    Och vänstern? De satt själva vi makten. De kunde inte gärna göra revolution mot sig själva. När en djupt bedrövad kung tog avsked av regeringen Hammarskjöld, tröstades kungen av talmannen med de framsynta orden att socialdemokraterna genom att komma i regeringsställning snart skulle komma att botas från sin republikanism.

    Rätt tidpunkt är ofta nyckeln till politisk framgång. ”När är tiden mogen?” var den klassiska frågan hos den tidiga arbetarrörelsen. Den fick egentligen inte något svar. Socialdemokraternas utväg ur dilemmat mellan det långa och korta perspektivet blev så småningom en välfärdspolitik, som inspirerades av det långa perspektivets underkonsumtionsteori men samtidigt gav utrymme för en annan sorts intervention i det ekonomiska livet än socialisering.

    För högern och kungamakten blev det på samma sätt till slut uppenbart att klockan var slagen. Uppgivenhet är kanske det ord som bäst karakteriserar stämningsläget. Kungen förstod att han inte längre kunde motsätta sig parlamentarismen – om han ville behålla kronan. Högern gav upp allt motstånd vid författningsrevisionen hösten 1918 och den svenska högern anslöt sig sedan, i ett internationellt perspektiv, uppseende snabbt till den segrande demokratin.

    För Sveriges fredliga utveckling var det en lycklig ­omständighet att dessa politiska förändringar inträffade redan 1917. Sverige undgick en våldsam omstörtning genom att de mest provocerande, de mest radikala ståndpunkter å ömse håll sedan ett år redan hade övergivits, när den internationella revolutionsstormen blåste upp vid världskrigets slut.

    Annons
    Annons
    X

    Hjalmar Branting får poliseskort under demonstrationer på Gustav Adolfs torg i Stockholm den 5 juni 1917.

    Foto: Axel Malmström/TT Bild 1 av 4

    Potatiskö på Södermannagatan i Stockholm, 1917.

    Foto: Axel Malmström/Stockholms stadsmuseum Bild 2 av 4

    Gustav V håller sitt borggårdstal den 6 februari 1914.

    Foto: TT Bild 3 av 4

    ”Svåra gatukravaller i Stockholm” – den 6 juni 1917 rapporterade SvD om demonstrationerna på Gustav Adolfs torg.

    Foto: SvD Arkiv Bild 4 av 4
    Annons
    X
    Annons
    X