Annons

Mats Burström:När fragmenten blir större än helheten

Få saker stimulerar fantasin mer än fragment. Avsaknaden av en på förhand given helhet engagerar och lockar till tolkning. Mångfalden av tänkbara tolkningar påminner oss om verklighetens komplexitet.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

För arkeologer är fragment sakernas normala tillstånd. Tidens tand har satt sitt avtryck och vad som återstår är brottstycken av en ursprunglig helhet, en helhet som nu gått förlorad men som fragmenten låter oss se delar av. Fragment från det förflutna är dock inte bara av intresse för arkeologer, de är också en viktig inspirationskälla för konstnärer och författare. Fragmenten har en aura och en estetisk kvalitet som sträcker sig bortom deras vetenskapliga värde.

Det moderna intresset för fragmentet som sådant kan spåras tillbaka till renässansen och är nära förknippat med uppgrävandet av antika skulpturer och andra objekt. Den amerikanske forskaren Leonard Barkan har i sin uttömmande studie Unearthing the past. Archaeology and aesthetics in the making of renaissance culture (Yale University Press, 428 s) visat hur sökandet i jorden efter antika skulpturer var vanligt förekommande i Rom under det sena 1400-talet och 1500-talet. Det mest iögonfallande med de många skulpturer som hittades var att de nästan alltid var fragmentariska. Enligt Barkan var det just ofullständigheten som fascinerade betraktarna; den gav dem frihet att se skulpturerna som estetiskt tilltalande former öppna för tolkning snarare än som kompletta objekt med förutbestämd innebörd.

Annons
Annons
Annons