Annons
X
Annons
X

Charlotte Wiberg: När döden går att få på recept

I debatten om dödshjälp avfärdas ofta argumentet att införandet av eutanasi riskerar att sakta men säkert vidga gränserna för när aktiv dödshjälp anses acceptabelt. Situationen i Belgien och Nederländerna bjuder dock på en verklighet där dessa farhågor tycks besannade.

Aktiv dödshjälp legaliserades i Nederländerna 2002 och året därpå i Belgien.
Aktiv dödshjälp legaliserades i Nederländerna 2002 och året därpå i Belgien. Foto: Sepp Spiegl/IBL

Diskussionen om eutanasi, dödshjälp, är ständigt aktuell. Flera spelfilmer har tagit upp ämnet under de senaste åren, nu senast franska ”Slutet gott, allting gott”. Tidigare i år kom Inga-Lisa Sangregorios bok ”Den sista friheten – om rätten till vår död” (Fri Tanke Förlag). I Filosofiska rummet i P1 ställdes Sangregorio mot den katolska prästen Anders Piltz, och ett bekant mönster följdes. Den ena sidan talar, gärna personligt och känslosamt, om möjligheten att dö smärtfritt och värdigt under vad som är slutskedet i livet; den andra sidans motstånd framstår som ­abstrakt – principiellt och gärna religiöst grundat. Fiktionens berättelser står också tydligt på eutanasins sida (den framstår paradoxalt som mest livsbejakande) och gestaltar tydliga situationer där ­döden framstår som ett självklart eller i alla fall högst förståeligt val.

”Rutschbaneargumentet”, det sluttande planet eller the slippery slope, den hala slänten som det heter på engelska, brukar föras fram av motståndare till dödshjälp. Det vill säga tanken att införandet av en praxis som innebär ett brott mot vårdetiken att alltid värna om och bevara liv kan komma att leda till att gränsen för vad som uppfattas som acceptab­la situationer att avsluta liv i vidgas alltmer. Denna risk framstår dock ofta som rent teoretisk, trots att det finns en mängd konkreta exempel att hämta ur erfarenheterna i Holland och Belgien.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I dessa länder behöver inte en dödlig sjukdom föreligga för att en person ska beviljas eutanasi. Det behöver inte föreligga någon fysisk sjukdom alls. Och det behöver inte heller föreligga någon svår psykisk sjukdom. Det räcker med en diagnos, och ett tillstånd av lidande som uppfattas som ”hopplöst” och outhärdligt. Diagnosen kan vara depression, autism eller borderlinestörning. Ålders­mässigt är många av dem som får eutanasi på grundval av en psykiatrisk diagnos över 60, men det finns också en försvarlig mängd yngre, ner till 30-årsåldern och ibland rentav yngre än så.

    Annons
    X

    I Nederländerna har antalet döda inom denna kategori ökat från två under år 2010 till 56 under 2015. En undersökning av 66 fall av eutanasi på psykiatriska grunder där, publicerad i tidskriften Jama Psychiatry (april 2016), visade att oenighet från läkarhåll gällande graden av hopplöshet i de enskilda fallen inte var något hinder för döden. I flera fall saknades också den speciella oberoende psykiat­riska expertbedömning som egentligen ska vara obligatorisk. Det finns i Nederländerna en särskild eutanasiklinik med ett halvt dussin mobila team beredda att rycka ut och ge patienter den sista sprutan i deras egna hem. Patienter vars vanliga läkare inte ger samtycke till dödshjälp kan gå vidare till denna Levenseindekliniek där det finns en andra chans att få hjälp. Det ger uttrycket ”shopping for doctors” en särskilt makaber innebörd.

    Men framför allt var i över hälften av fallen inte alla behandlingsmöjligheter uttömda, då patienten vägrat ta del av något eller några alternativ som hade kunnat ha god effekt på deras tillstånd. Det är som att den hopplöshetskänsla självmordsbenägna patienter bär på här bejakas av omgivningen. ­”Patienten var en fullständigt ensam man vars liv varit ett misslyckande”, heter det i en av de fall­beskrivningar studien byggde på. I stället för att ­erbjuda lindring mot ensamheten bekräftas den, liksom upplevelsen av misslyckande.

    Vad gör detta med ett samhälle? Vad gör det med dess psykiatri; vad säger det om dess psykiatri? Och inte minst – vad gör eutanasin som praxis med ­andra patienter och psykiskt plågade individer i samhället? I Belgien är situationen likartad. Båda länder har sina särskilt uppmärksammade och särskilt upprörande fall. Unga personer med ibland tragiska bakgrunder som bedöms vara bortom allt hopp och beviljas den dödliga dosen. En kvinna med depression och dödslängtan, fallet ”Laura”, ansågs redan vid 24 års ålder ha uttömt möjligheterna för förbättring – hon ändrade sig i sista stund och valde att leva vidare. Andra fall inkluderar en man vars könsrekonstruktion misslyckats och som varje dag kände sig ”som ett monster”; en autistisk man som misshandlats i sin barndom och hade svåra problem med relationer; en kvinna som led av posttraumatiskt stressyndrom efter att ha utsatts för sexövergrepp.

    Det gror förstås en ryktesflora omkring en så omdiskuterad och spektakulär verksamhet. Och det är nog klokt att minnas att den information som ges i pressen förstås bara berättar en del av historien. Men de fall som nämns ovan är inte hämtade från skandalpress eller från organisationer som har intresse av att ge en så svart bild som möjligt av eutanasi, utan respektabla publikationer som amerikanska Washington Post eller brittiska The Independent. Vad gället fallet ”Laura” spelades en dokumentärfilm in om det av tidskriften The Economist, som tydligt tar ställning för eutanasi. Det faktum att filmens ­huvudperson faktiskt ”hoppar av” och till sist väljer livet tolkas i filmen som en seger för möjligheten att välja döden – vetskapen om möjligheten till ­eutanasi är, sägs det, vad som ger henne orken att fortsätta leva. Naturligtvis låter sig saken emellertid lika väl användas av motståndare till dödshjälp. Om klartecknet att släcka liv på grund av dess olidlighet ges till personer som ändå beslutar sig för att fortsätta det – vad säger det då om beslutsprocessen och dess möjligheter till träffsäkra omdömen?

    ”Samhället har ingen anledning att hjälpa någon begå självmord men däremot att hjälpa en döende människa som vill förkorta sitt lidande”, skriver Inga-Lisa Sangregorio i sin bok. Därmed borde hon ha en del att invända mot den praxis för eutanasi som gäller i Nederländerna och Belgien. Fallen som de ovan beskrivna handlar ju om hjälp till självmord. Lite längre fram i boken beskriver författaren till och med självmord som ”en förfärlig handling som dömer de anhöriga till ett livstidsstraff”, och menar att det ”har ingenting med dödshjälpsfrågan att göra”. Nej, i fråga om den form av dödshjälp Sangregorio själv förespråkar är det också så. Att ett par länder tillämpar en extrem, för att inte säga perverterad, variant av eutanasi innebär inte att all form av eutanasi är dömd att spåra ur. Den modell Sangregorio förespråkar, Oregonmodellen, är tydligt avgränsad och handlar bara om fysiskt döende vuxna. Men vi bör åtminstone känna till att det finns länder där dödshjälpsfrågan i allra högsta grad har med självmord att göra. Rädslan för den hala slänten är inte obefogad, utan bör tas i beaktande vid utformningen av en eventuell lag som tillåter eutanasi i vissa fall.

    Även Torbjörn Tännsjö uppvisar, i essän ”Vi bör inte frukta aktiv dödshjälp”, en viss lättsinnighet ­avseende situationen i Belgien och Holland. Men det kan bero på att hans text är skriven före de båda studier som närmare beskriver situationen an­gående eutanasi på psykiatriska grunder i dessa länder publicerats – förutom den ovan nämnda i Jama Psychiatry finns studien ”Euthanasia requests, procedures and outcomes for 100 Belgian patients suffering from psychiatric disorders: A retro­spective, descriptive study”, som publicerats i webbtidskriften BMJ Open 27/7 2015.

    Båda studierna visar på en kraftig majoritet av kvinnor i denna patientgrupp. Samtidigt utgör kvinnor en minoritet av dem som fullbordar självmord i stort. Detta skulle kunna tolkas som att det finns personer som söker döden med hjälp av eutanasi, som dock inte skulle ha begått självmord på egen hand. Det är ju inte heller svårt att föreställa sig att möjligheten till en trygg död i sällskap med empatisk, medicinsk personal – och kanske även vänner och familj – kan locka mer än ett våldsamt och riskfyllt, ensamt självmord. Innebär möjlig­heten att människor som annars inte skulle ha dött nu leds in i döden en oacceptabel förlust av liv, eller handlar det om en hjälp för lidande människor?

    Belgien och Nederländerna har gjort ­valet att gå från en psykiatrisk vård med målet att motverka självmord till en vård i första hand inriktad på att minimera lidande även om detta innebär att livet förkortas. Studien i Jama har en klart kritisk udd mot det system för av dödshjälp som införts i Nederländerna. Men även den belgiska studien, som inte alls intar en ifrågasättande hållning gentemot eutanasipraktiken i stort, pekar på vagheten och bristen på konkreta riktlinjer i fråga om hur termen ”outhärdligt lidande”, som är ett nödvändigt rekvisit för att eutanasi ska kunna medges, ska tolkas.

    Depression, borderline personlighetsstörning ­eller posttraumatiskt stressyndrom är plågsamma tillstånd, men inte generellt dödliga. De behöver inte heller vara kroniska. Borderline är en störning vars symtom ofta mattas av med åren. I en artikel i The New Yorker (”The death treatment”, Rachel Aviv, 22/6 2015) berättar belgiske Dirk De Wachter, professor i psykiatri, om hur han just godkänt eutanasi på en 25-årig kvinna med borderlinediagnos – en kvinna som enligt hans förmenande egentligen inte led av en klinisk depression, utan hade problem av rent existentiell art. Hon kunde helt enkelt inte se något syfte med sitt liv. Hennes föräldrar, lade De Wachter till –  uppenbarligen utan att uppfatta saken som något skrämmande eller makabert – hade bönat och bett om att deras dotter skulle få dö.

    I Belgien verkställdes 14 beslut om dödshjälp på grund av psykiskt lidande år 2012, två år senare hade siffran stigit till 42. Belgare är inte onda, inte heller holländare. Det har helt enkelt utvecklats en moral och en ideologi kring synen på frivillig död och samhällets skyldigheter som är radikalt annorlunda än den i Sverige dominerande bilden av hur dödshjälp skulle kunna se ut. Risken för att det ­synsätt som är förhärskande där skulle sprida sig hit kanske är liten. Men den där hala slänten vi ­skulle kunna glida nerför är inte bara en abstrakt, teoretisk tankefigur.

    Annons

    Aktiv dödshjälp legaliserades i Nederländerna 2002 och året därpå i Belgien.

    Foto: Sepp Spiegl/IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X