Annons
Recension

Dödens nyckerNär döden drar sig tillbaka

MÄSTARPROV. Döden tar semester i José Saramagos nya roman. Sedan iakttar hon vad som händer människorna när de drabbas av sina drömmar om odödlighet. Författaren levererar förnämliga ironier över makthavandets strategier, skriver Carl Otto Werkelid.

Publicerad

Döden kan inte skriva – ändå gör hon det, skickar sina handskrivna meddelanden på papper i sorgens violetta färg. Syntaxen är kaotisk, skiljetecken är inte hennes starka sida, versaler utelämnas… En uppburen grammatiker som kallas in som expert av en tidning konstaterar att döden inte behärskar ”ens skrivkonstens mest rudimentära grunder”. Han finner detta vara en skam och en provokation och ställer följande retoriska fråga: ”Om döden, som i det förflutna haft det ovärderliga privilegiet att följa litteraturens största genier, skriver på det här sättet, hur ska då icke våra barn skriva i morgon i fall de får för sig att imitera en sådan filologisk monstrositet, under förevändningen att döden, som har varit med så länge, torde veta allt inom alla kunskapsområden.”

Faktum är att döden, så som hon skriftligen beter sig i Dödens nycker, har vissa likheter med den verbala framfart bokens författare José Saramago företer. Ett högst egensinnigt sätt att behandla skiljetecken, en närmast obsessiv eliminering av nya stycken, ett mycket personligt förhållande till versaler och gemener. Men just detta, Saramagos originella sätt att stilmässigt imitera det tankemässiga stadium som kan tänkas föregå formuleringsakten, har givit hans berättelser en oerhört stark energi och liksom byggt in en hälsosam skärpa hos läsarna. Bland de senare decenniernas Nobelpris­tagare står Saramago, som fick priset 1998, fram som en av de innehållsligt mest spännande, därtill språkligt och formmässigt mest dynamiska. Vi känner honom väl på svenska vid det här laget; snart ett dussin titlar finns översatta från portugisiska med ”Klarsynen”, ”Alla namnen” och ”Blindheten” bland dem. Den roman som når oss på svenska nu kom på portugisiska 2005. Det är inte bara så att Saramago undgått att lamslås av den prestationsneuros som så ofta drabbar Nobelpristagare – att han 2005, vid 83 års ålder, kunde ge ut en roman med ett sådant intrigmässigt fantasteri som i ”Dödens nycker” är helt enkelt en kreativitetens seger. Att han sedan, romanen igenom, håller en högt laddad stilnivå i de absurdistiska vindlingar handlingen tar, är inget annat än ett mästarprov.

Annons
Annons
Annons