Annons

Carl-Johan Malmberg:När det manliga språket inte räckte till

I det tidiga 1900-talets England skedde ett brott mot det manliga språk som dittills präglat litteraturen. På varsitt sätt fångade Jean Rhys och Elizabeth Bowen individen bakom den sociala masken.

Under strecket
Publicerad

I essän ”Women and Fiction” från 1929 menar Virginia Woolf att romanförfattarinnan nu står inför en radikalt ny situation. Hon behöver inte längre skriva ur sin bitterhet. Den sociala situationen för kvinnan är numera så förbättrad att hon som skrivande kan rikta in sig på det konstnärligt väsentliga. Hon står också inför en ny insikt, av tekniskt slag: det hittillsvarande, manliga språket är otillräckligt för vad hon har att säga: ”själva formen hos meningarna passar henne inte. Den är för lös, för tung, för högtravande för en kvinnas behov.” Hon måste hitta ett nytt skrivsätt, ett som överensstämmer med hennes tänkande utan att göra våld på det.

Året innan Virginia Woolf skrev sin essä debuterade Jean Rhys (1890–1979) som romanförfattare med ”Quartet”. Woolf läste den sannolikt inte – läste hon någon av Rhys romaner? – men hade hon gjort det hade hon mött den av dåtidens kvinnliga debutanter som utvecklade den säregnaste och minst vedertaget manliga stilen. Men grundtonen i boken, liksom i alla Rhys romaner, är just – bitterhet. Fast det är en bitterhet som överskrider all kverulans och får metafysiska kvaliteter. Jean Rhys är en främmande fågel i den tidens – i all tids? – litteratur, och hon odlar sitt främlingskap liksom sin bitterhet med vällust.

Annons
Annons
Annons