Annons

Kjell Blückert:När de svenska kyrkorna blev övertaliga

Mot slutet av 1800-talet slutade vi att regelbundet gå till kyrkan. Det följande seklet kom att präglas av å ena sidan sekularisering och å den andra kyrklig förnyelse. Med delen ”Religionsfrihetens och ekumenikens tid” avslutas åttabandsverket ”Sveriges kyrkohistoria”.

Under strecket
Publicerad

En utredare av det nya fenomen som benämns ”övertaliga kyrkor” konstaterade för inte så länge sedan att svenskarna – främst de som bor i landsorten – är beredda att göra vad som helst för att bevara sina kyrkor, utom att besöka dem för det avsedda ändamålet – gudstjänst. Vi, och då inkluderas även alla vi som inte tillhör Svenska kyrkan, vill oftast inte göra om kyrkorna till moskéer, än mindre till restauranger eller pubar som i England, säger de religionssociologiska undersökningarna. Men med de mindre gudliga trähusen på landet är det kanske inte så noga. I heminredningstidningar kan man då och då se reportage från omgjorda missionshus med musikavdelning på podiet och bar i den före detta dopbassängen. Ändå studsar man till vid anblicken av missionshuset på landet som förvandlats till new age-betonat hälsocenter med skylten ”Kroppskultur” utanför. Vart tar andligheten vägen?

Svenskar i gemen slutade att regelbundet gå i Svenska kyrkans söndagsgudstjänster under 1800-talets sista decennier. Många av de fromma gick till bönhusen, de ofromma och likgiltiga till lördagens nöjesliv på dansbanor och krogar med därtill hörande sovmorgnar på söndagarna. Vid 1900-talets början hade en exceptionellt snabb förändring av den gemensamt utövade religionen ägt rum på några få årtionden. En ny epok i Svenska kyrkans liv börjar vid denna tid; den gemensamma religiösa referenspraktiken upphör.

Annons
Annons
Annons