Annons

Lotta Lotass:När bilen blev vår tids erogena zon

J G Ballards roman ”Crash” är en billidelsens inverterade apoteos, där han beskriver bilkraschen som den fullständiga extasen. Människans bindning till bilen erbjuder ett utlopp för undertryckt sexualitet och aggression, som Ballard ser det.

Uppdaterad
Publicerad
Holly Hunter i David Cronenbergs version av ”Crash” från 1996.
Holly Hunter i David Cronenbergs version av ”Crash” från 1996.

Sinnebilden för det tjugonde århundradet är, skriver J G Ballard i tidskriften Drive 1971, en man i en bil, på väg längs motorvägen mot någon okänd destination. Hela det moderna livet finns där i koncentrat: hastighet, drama, aggression, våld, reklam, konsumtion, teknologi, upplevelsen av en ensam gemenskap i ett utstakat landskap där kärleksaffären med maskinen står i sin fullaste blomning trots det ständigt närvarande hotet om förstörelse, lemlästning, död.

Året innan Ballard med dessa nyckelord sammanfattar 1900-talet hade han iscensatt utställningen ”Jim Ballard: Crashed cars” på The New Arts Lab i London. Tre kraschade bilar – en Pontiac, en Austin Cambridge A60 och en Mini – hade fraktats från ett skrotupplag och ställts upp i galleriet. Till utställningen skrev Ballard en text om bilens herravälde över farten, aggressionen och, inte minst, våldet och åtrån, och orden kom att få oväntad bekräftelse. Under den tid bilarna stod på galleriet utsattes de för allehanda destruktiva handlingar från besökarnas sida.

Våldet som riktades mot bilvraken var så omfattande, skriver Ballard i sin självbiografiska roman ”Kvinnors godhet” (1991), att de anställda vid skrotupplaget blev chockade när vraken återlämnades. Händelserna ledde till beslutet att skriva romanen ”Crash” (1973), en billidelsens inverterade apoteos där bilen blir en erogen zon och fullständig extas endast uppnås i bilkraschens våldsamma och sönderslitande sammanstötning.

Annons

Ballards bilarbeten inordnar sig i en vid tiden högst livfull tradition. Under 60-talet intog bilen en plats i konsten som den inte haft sedan futurismens dagar då Marinetti lovprisade dess skönhet – ”vackrare än Nike från Samothrake” – och Luigi Russolo utförde sina studier av bilens dynamik. I november 1960 iscensätter Jim Dine sin happening ”The car crash” på Reuben Gallery i New York. Dine själv, i rollen som ”Car”, ritar bilar på en griffeltavla och suddar ut dem igen. En batalj medelst ljusstrålar utkämpas. Trafikljud genljuder över scenen, alltmedan Pat Oldenburg reciterar ett slags bilpoesi: ”My car is my hertz spot of love to zoom through the whole transmission of my lovely tire hold time of goodshort gasssssss, how sweet is short smell of earth noise when the spark plug lie of whole short” etcetera.

Under 60-talet inleder också John Chamberlain sitt arbete med skulpturer sammansatta av delar från skrotade bilar. I sin serie ”Death and disaster” (1962–63) inbegriper Andy Warhol ett antal screentryck av dokumentära bilder av bilkrascher. Ed Kienholz – som arbetat som bilförsäljare och sedermera skall komma att begravas i sin favoritbil, en Packard Coupe från 1940 – gör flera provocerande installationsverk med bilar, som ”Back seat Dodge ’38” (1964) och ”Five car stud” (1969–72).

Kienholz är också en av de konstnärer som Ballard nämner i ”Skändlighetsutställningen” (1970), vars avsnitt ”Crash!” i fragmentform anger riktlinjerna för det som skulle bli romanen ”Crash”. De båda böckerna är utan tvekan Ballards mest omskrivna verk och står även självfallet i fokus i den nyligen utgivna antologin Extreme metaphors. Interviews with J G Ballard 1967–2008 (Fourth Estate).

Harley Cokeliss filmatisering av ”Crash!” (1971), där Ballard själv spelar huvudrollen, ger i sin kyliga, känslolösa gestaltning ett bättre uttryck för textens grundton än David Cronenbergs mer polerade filmspråk i ”Crash” (1996). ”Skändlighetsutställningen” var ursprungligen, innan förlaget satte stopp, tänkt att ges ut i folioformat med illustrationer i form av collage sammansatta av tidningsreportage om bilolyckor och bilder av skador hämtade från medicinsk litteratur. Bokens huvudperson (vars namn skiftar mellan Talbert, Traven, Travis etcetera) anordnar också en utställning med kraschade bilar och fotografier av i bilolyckor förolyckade, lemlästade kroppar.

Det inre landskapet ges, på ett sätt som den av surrealismen inspirerade Ballard ständigt återkommer till, yttre form i en våldsam expressionism. Mötesplatsen mellan medvetande och omvärld blir en olycksplats. I ”Skändlighetsutställningen” är, skriver Ballard, motorvägar, kontorskomplex, ansikten, skyltar i själva verket delar av ett funktionsodugligt nervsystem.

Bland de konstnärer som under 60-talet arbetade med bilens uttrycksformer märks också Ballards nära vän Eduardo Paolozzi. Den pjäs de båda planerade att i maj 1968 sätta upp på ICA i London gick dock om intet. I detta stycke skulle, var det tänkt, bilkraschens hela förfärlighet realistiskt framställas: en blodig förare ligger bredvid sin förvridna bil; dockor ger röst åt andlös beundran för den vackra, åtråvärda bilen; i fonden visas filmsekvenser av bilolyckor. Paolozzi hade tidigare ställt ut skulpturen ”Crash” (1964), ett konglomerat av olika förvridna bildelar, och färdigställde några år senare en serie etsningar – ”Manikins for destruction” (1970) – föreställande bland annat krocktestdockor i varierande stadier av förstörelse. (Krockdockan, som under 50-talet utvecklades av Alderson Research Labs, kom att nå sin första höjdpunkt 1971 då General Motors framställde den sofistikerade modellen ”Hybrid 1”.)

Ballard var lyhörd för människans ambivalenta förhållande till bilen. Sittande bakom en ratt accepterar vi, skriver han i ”Drive”, en grad av ovisshet och fara som vi aldrig skulle godta under andra omständigheter. I ”Crash” ville han undersöka den, som han säger, pandemiska kataklysm, institutionaliserad i alla industrialiserade samhällen, som dödar hundratusentals människor varje år och skadar miljoner. ”Crash” skildrar, säger han i en intervju i Penthouse 1979, människans känslomässiga bindningar till bilen och hur den speglar hennes djupaste behov och önskningar och erbjuder ett utlopp för undertryckt sexualitet och aggression.

”Crash” är, skriver Ballard i ett förord till romanen, en sedelärande berättelse om den brutala, övererotiserade och alltför skarpt bländande värld som bevekande lockar vid det teknologiska landskapets gränser. 1900-talet utmärks, skriver han, av en förening mellan förnuft och mardröm. Människan uppmuntras att leva ut alla sina perversioner i en infantil värld där reklam och pseudohändelser, vetenskap och pornografi, kärnvapensystem och läskedrycker tillmäts samma vikt, och där varje begär, om det än gäller livsstilar, resor, varor, sexuella identiteter kan tillfredsställas omedelbart.

”Crash” blir ”en extrem metafor för en extrem situation”, en ”psykopatisk hymn”, en hypotes och fråga huruvida den moderna teknologin kan och kommer att kunna ge människan möjlighet att få utlopp för sina mest psykopatologiska böjelser. I en intervju i Search & Destroy 1978 säger Ballard att han med ”Crash” ville tydliggöra de första tecknen på en sådan omoralisk och institutionaliserad psykopatologis framträngande.

Tillsammans med romanerna ”Concrete island” (1974) och ”High-rise” (1975) bildar ”Crash” en skarpt kritisk trilogi där det moderna samhällets rädsla för allvar och brist på innerlighet skärskådas. Det i våldsam anarki sönderfallande hyreshuset i ”High-rise” tycks här nära besläktat med Godards motoriserade samhällskritik i ”Weekend” (1967). I ”Concrete island” kör en man av vägen och hamnar på en av motorvägslandskapets många överblivna trafiköar vilka vilar mellan körbanor och påfarter. Ingen uppmärksammar hans försök att påkalla hjälp och han utlämnas åt de krafter som verkar på denna, i det av hastighet och egennytta präglade samhället, bortglömda plats.

Ballard framför i dessa och flera av sina senare romaner en hård kritik av konsumism och ytlighet. Verklighetsskildringens grälla och sterila tomhet har här vida förgreningar in i såväl Guy Debords skådespelssamhälle där bilen – ”varuöverflödets pilotprodukt” – alltmer dikterar upplevelsen av landskapet, som i Marc Augés supermodernitet och Jean Baudrillards hyperrealitet.

I ”Crash”, skriver Baudrillard i ett förord till romanens franska utgåva 1974, upphäver hyperrealiteten såväl fiktionen som verkligheten; ”Crash” är, menar han, den första stora romanen om det simulerade, massmedierade samhället. Detta samhälle utmärks också av de ”icke-platser” Augé ser som supermodernitetens hemorter: köpcentrum, hotellkedjor, väntsalar; platser som är till förväxling lika och där människan tillfälligt kopplas loss från historien. Motorvägen är den exemplariska icke-platsen som skär igenom och förbi en historia den möjligen kortfattat kommenterar på skyltar invid vägkanten.

Ballards texter utspelar sig ofta på just sådana platser: det allt överskuggande köpcentrumet i ”Kingdom come” (2006), lyxsemesterorten ”Vermilion Sands” (1971) eller trafiköar, motorvägar, hotelllobbyer. Ballard har sagt att flygplatshotellet Heathrow Hilton, ett icke-platsens härbärge om man så vill, är hans favoritbyggnad i London: ”till dels en rymdålderns hangar, till dels ett högteknologiskt, medicinskt centrum”, en maskin, en katedral, ett atrium med vidhängande rum, en byggnad som, likt en enorm avgångshall, bejakar den flyktighet vilken är dess själva essens. Ballard sade sig också älska betong mer än gräs. De klöverformade, planskilda motorvägskorsningarna var, menade han, något av det vackraste människan skapat, 1900-talets motsvarighet till pyramiderna.

Bilen i dag, skriver Roland Barthes om den då nya Citroën DS 1955, ”är en ganska exakt motsvarighet till de stora gotiska katedralerna: jag menar en stor epoks skapelse, passionerat utformad av okända konstnärer, fulländad till sitt yttre, om inte till sitt syfte av ett helt folk, som i denna skapelse får ett fullkomligt magiskt föremål”.

I den svenska 60-talskonsten framstår Sten Eklund som den främste bland utforskarna av det Eugen Wretholm i Konstrevy 1967 kallade ”bilens formvärld”. I en serie oljemålningar återger Eklund kraschade bilvrak stående vid sidan av vägen; ”moderna vanitasbilder” av ”stillheten efter katastrofen”. Eklunds målningar har en oväntad motsvarighet i den schweiziske polisfotografen Arnold Odermatts studier av olycksplatser, där bilar likt metalliska kadaver vilar i underskönt romantiska bergslandskap.

I Eklunds ”Toronado-svit”, som fått sin titel efter bilmodellen Oldsmobile Toronado, lanserad 1966 och en av sin tids väldiga automobila slagskepp, har bilvrakens katastrofer lämnat plats för med etsningens exakthet utförda granskningar av den svällande kromens och det buktande chassits alla kraftfulla former. Där de tillbucklade bilarna i oljemålningarna vilade tungt nedsjunkna och förankrade i de mättade penseldragen lyfter sig här åkdonen i skarpa linjer som ett slags tyngdlösa rymdskepp på väg upp över horisonten

Annons
Annons

Holly Hunter i David Cronenbergs version av ”Crash” från 1996.

Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons