Annons

Johannes Salminen:När Bagdad var världens centrum

Några beduinstammar från djupet av Arabien lyckades på kort tid överraska världen med sin krigsstyrka, som gjorde dem till herrar över Mellanöstern. En ny bok av Hugh Kennedy beskriver kalifatets guldålder, präglad av både nyrik grymhet och religiös tolerans.

Under strecket
Publicerad

**Rätten att bli avrättad **utan att blod spilldes var högsta statustecken hos turkar och mongoler. Silkessnöret eller kudden över ansiktet var en tyst och bekväm utväg för sultaner som fått nog av sina yngre bröder. Att knäcka ryggen på offret gick också an. Så egentligen borde den siste kalifen i Bagdad ha känt sig hedrad när han - infångad 1258 av Hülegü, sonson till Djingis khan - rullades in i en matta för att trampas ihjäl av hästar.
Massakern 1258 drabbade en regim som var färdigt uppäten inifrån. Guldåldern låg flera hundra år tillbaka i tiden, kalifatet sådant det växte fram på 700- och 800-talen var av samma världshistoriska dignitet som någonsin romerska riket eller T”ang-dynastin i Kina.

Själva staden har försvunnit till och med som ruin, det lilla man räddat tog plundrarna hand om efter den amerikanska blixtoffensiven. Vi i väst är genant okunniga om Iraks förflutna, och för att fylla den luckan har Hugh Kennedy nyligen publicerat en lika informativ som episkt laddad bok om abbasiderna: The Court of the Caliphs: The Rise and Fall of Islam's Greatest Dynasty (Weidenfeld & Nicolson, 280 s).

Annons
Annons
Annons