Annons
X
Annons
X

Isabelle Ståhl: När apoteken skrev ut opium åt folket

På 1870-talet kunde vem som helst köpa opium på apotek, utan att det ledde till någon missbruksepidemi. Opiumet sågs visserligen som ett gift men samtidigt som en tillgång för folkhälsan, visar en färsk avhandling om apotekens hantering av drogen kring år 1900.

Opium.
Opium. Foto: Erik Fenderson

Droger har använts på många olika sätt inom olika kulturer; som njutningsmedel, som mat, som medicin och ibland som gift. Inte sällan återfinns de i centrum av det religiösa livet som en väg till sanningen. I sin avhandling ”Giftets värde. Apotekares förståelse av opium 1870–1925” (Stockholms universitet/Makadam Förlag) visar ekonomihistorikern Daniel Berg att droger inte bara är kemiska substanser: i lika hög grad är de intressanta som kulturella fenomen.

Avhandlingen utgår från 1870-talet, då vem som helst kunde köpa opium- och morfinblandningar på svenska apotek. Preparaten bar fantasifulla namn som Dr Reitz’ Moderdroppar, Bröst ­Kakor eller John Carlssons Lung Gas från Nebraska. Därtill fanns opiumviner, smaksatta med saffran och champagne. Användningen var bred, man tog till opiumet som ett slags panacé, universalläkemedel, främst som smärtstillande och ångestlindrande. I medicinsk press beskrevs opiumet som en sömn- och rogivande husmedicin, men också som en rusgivande drog.

Apotekens fria förskrivning av opium orsakade inte något utbrett missbruk. De dödsfall som rapporterades rörde sig om ”förgiftningar” då patienter hade tagit för hög dos. Att detta drogbruk inte gjordes illegalt hade enligt Berg delvis att göra med att det hörde hemma i de högre samhällsskikten – arbetarklassen och lösdrivarna använde en annan drog: alkohol.

Annons
X

Vid denna tid innefattade apotekens försäljning av farmaka inte bara läkemedel som sanktionerats av läkarkåren, utan droger i vid mening. Drogerna, som på den tiden ofta kallades gifter, kunde användas för många ändamål: som rovdjurs- och insektsgift, som ingredienser i färger och hygienprodukter, för att bota sjukdomar eller åstadkomma rus. Apotekarna lutade sig tryggt mot en egen vetenskap, avskild från medicinens striktare kunskapsdomäner.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men under 1900-talet skulle opiumets rusiga drömmar vädras ut. Då tog nämligen medikaliseringen av livets alla områden fart, vilket omvandlade drogbruk till något patologiskt. Medikaliseringen innebar att företeelser och problem gavs medicinska förklaringar och att botandet blev förbehållet medicinen. Medikaliseringen hade inletts redan under 1800-talet, då den medicinska vetenskapens kliniska blick ständigt upptäckte nya patologiska fenomen.

    Därmed började alltså upprepat bruk av psykoaktiva substanser under 1900-talet att betraktas som något patologiskt. Samtidigt präglades Europa av en antimodernistisk stämning som associerade drogbrukets njutning med föreställningen om en ”degeneration” av samhällskroppen. Medan apotekarna menade att konsumenterna med lite sunt förnuft skulle kunna hantera opiumet uttryckte läkarkåren alltmer oro över drogernas negativa effekter.

    Idag står farmaceuterna inför hotet att deprofessionaliseras. Den stora kunskap om droger och kemikalier som apotekare besitter är ofta överflödig för den rena distributionsroll de till stor del fått. ­Historiskt sett var det apotekares kunskap som låg till grund för framväxten av den moderna läkemedelsindustrin. 1804 isolerade den tyske apotekaren Friedrich Sertürner alkaloiden morfin ur opium, vilket blev startskottet för kemins stora århundrade. För kirurgins del var farmacins experimenterande med revolutionerande bedövningsmedel avgörande – först lustgas, därefter kloroform och eter. Apotekare och kemister utförde experiment på sig själva med främmande substanser från andra världsdelar, inte minst den hallucinogena drogen meskalin.

    Under 1880-talet uppstod de första farmaceutiska fabrikerna i England och framför allt i Tyskland. Bland medlen som lanserades är de febernedsättande preparaten, bland annat acetylsalicylsyra, framträdande. Samma fabriker producerade heroin och kokain, som till en början definierades som läkemedel.

    Daniel Berg uttrycker i sin avhandling en fascination inför en tid då man talade om droger på ett radikalt annorlunda sätt. ”Giftets värde” utgår från en förundran över ”det moderna missbruksproblemet”, vilket Berg spårar till president Richard Nixons krigsförklaring mot narkotikan 1971 –  the war on drugs. Målet med detta ”krig mot kemin”, som Berg beskriver det som, var ett narkotikafritt samhälle.

    Sverige har i detta krig gått längre än många ­andra länder; här är det inte bara förbjudet att handla med och äga narkotika. Även att ha spår av sådan i kroppen är olagligt och påföljden kan bli fängelse. I Sverige uppskattas antalet tunga missbrukare ha fördubblats under det snart femtioåriga kriget. Värre är att dödsfallen bland missbrukarna i landet i runda tal ökat tiofalt. Enligt Socialstyrelsen består en stor del av de narkotikarelaterade dödsfallen av förgiftningar med substanser som upptäcks vid rättsmedicinsk ­undersökning. Det har alltså under prohibitionismen blivit långt farligare att missbruka narkotika.

    Också kaffe och alkohol är emellertid psyko­aktiva substanser, liksom antidepressiva läkemedel. Det är en bärande idé i Bergs avhandling att vår nutida syn på droger som ett ondskefullt gift inte är naturgiven. Definitionen av vad som är en drog är kulturellt betingad och öppen för förändring i takt med tiden och i händerna på dem som sitter på makten.

    Ordet farmakologi kommer av grekiskans farmakon som brukar översättas med ”drog”, men som be­tyder såväl botemedel som gift. I Platons dialog ”Faidros” förekommer figuren Farmakos, som filosofen Jacques Derrida i en berömd läsning har tolkat både som magiker, förgiftare och syndabock i ett; mer allmänt det onda som ska fördrivas. Farmakos intar, förorenar eller förvandlar kroppen, menar Derrida, inte helt olikt hur litterära texter kan leta sig in i läsarens kropp och omvandla denne.

    Opium består av den intorkade mjölksaften från opiumvallmon, och har använts som läkemedel i tusentals år. Opium är en psykoaktiv, kemisk substans, men också ett kulturellt fenomen – opiumet har skapats av och bidragit till att omvandla den kultur det existerar i, menar Daniel Berg.

    Gränsen mellan medicin och drog har ofta flutit samman. I Europa var ölet under medeltiden ofta kryddat med medicinska örter så att medicin, mat och psykoaktiv drog flöt samman. Psykoaktiva droger har dessutom som sagt ofta stått i centrum av det religiösa livet – som vägar till sanning och gudomlig ingivelse – till exempel har det hallucinogena ämnet psilocybin genom teonanácatl-svampen intagits i samband med aztekindianernas religiösa ceremonier i tusentals år, och inom den kristna traditionen uppfyller nattvardsvinet en besläktad funktion.

    Under det tidiga 1900-talet väcktes ett intresse inom psykiatrin för hallucinogena droger. Tyska psykiatriker (samt en och annan filosof, bland ­annat Walter Benjamin) prövade den medvetandeförändrande drogen meskalin för att nå kunskap om psyket och verkligheten. Psykiatrikerna hoppades med drogerna kunna uppleva och förstå psykotiska tillstånd ­”inifrån”, filosoferna infogade erfarenheterna av drogbruket i sin kritik av den moderna civilisationen. Filosofen Ernst Jünger beskrev meskalinruset som ”en flykt från den värld som kan mätas och räknas”.

    De tyska drogförsöken gjordes möjliga av bland andra farmakologen Louis Lewin, som under en forskningsresa i Amerika på 1890-talet fick kännedom om en drog – peyotekaktusen – vars växtplats hölls hemlig av ursprungsinvånarna. De använde peyotekaktusen och andra hallucinogena växter både som berusningsmedel som gav dem gudomliga krafter och som universalläkemedel. Lewin förde med sig drogen till Berlin, där man syntetiserade drogen och började utföra experiment med den.

    Drogerna har öppnat människor för andra tankar och andra känslor än de som de socialiserats till att begränsa sig till. Och drogexperimenten har bidragit till att forma vetandet om psyket och medvetandet, vilket är något som vanligtvis förbisetts i historieskrivningen om psykiatrin och filosofin. Överlag är det mer än vi kanske vill erkänna som idag är vetenskapligt och kulturellt allmängods som har sitt ursprung i drogrus – idéer och handlingar, geniala genombrott och katastrofala misstag.

    Daniel Berg påpekar att upplysningen vid slutet av 1700-talet till stor del ägde rum på de nya kaffehusen och i de litterära tesalongerna. Och i flera filosofiska traktater om frihet och förnuft menar Berg att man kan bevittna koffeinets effekter: rastlös oro och höjt skarpsinne. Hos 1800-talets romantiska verk genomsyras texterna i stället av opiumrusiga drömmar som värjer sig mot upplysningens idéer om det allsmäktiga förnuftet; som tydligast förmodligen i Thomas de Quinceys ”En engelsk opieätares bekännelser” (1821).

    För ett par år sedan förklarades kriget mot narkotikan avslutat av president Obama, som framhöll att det varit ytterst improduktivt. Prohibitionismen har därefter börjat ifrågasättas och sakta frångås. En avkriminalisering av tungt narkotikabruk har genomförts i länder som Portugal och Schweiz, och holländsk legalisering av cannabis med licensierad handel i coffee shops har spridit sig till så olika länder som Uruguay och USA. Uruguay har överlämnat hanteringen av cannabis till dem som skötte hanteringen av droger från början: apotekarna. Dessa är samtidigt strikta med att inte saluföra cannabis med någon som helst reklam.

    Det potentiellt epokgörande är att droger varken förbjuds eller rakt av legaliseras i enlighet med den mer binära modell som ställer upp droger utanför medicinen antingen som illegal narkotika eller varumärkesskyddade konsumtionsvaror. Det är tankeväckande för den som har vuxit upp i ett land där kroppar som har narkotika i blodet kriminaliserats. ”Giftets värde” lyfter fram en bit av historien som snarast tycks profetisk.

    Annons

    Opium.

    Foto: Erik Fenderson Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X