Annons
X
Annons
X

Anna Carlstedt: Napoleon skapade myten om Egypten

1798 drog Napoleon till Egypten med sin armé – men också med ingenjörer, arkitekter, botaniker och konstnärer. Militären gjorde fiasko men de medföljandes arbete med att skildra det exotiska landet blev en succé som lämnat spår långt in i vår samtid.

UNDER STRECKET

Utställningen på Institut du monde arabe i Paris har pågått i flera månader. Ändå ringlar sig köerna långt ut på gatan där parisare och turister häpet betraktar snön som faller. Högt över den frusna kön glöder den enorma affischen: ”Feu et lumières – Bonaparte et l’Égypte” (Eld och ljus – Bonaparte och Egypten). Utställningen (som pågår till och med den 29 mars) kunde lika gärna ha underrubriken ”Konsten att förvandla ett fiasko till en strålande succé”
.

Den kombinerade expedition och militära kampanj som inleddes 1798 av general Napoléon Bonaparte hör till världshistoriens mest väldokumenterade. Inte för att den ledde till några större militära framgångar – snarare tvärtom – utan för att den oupphörligt har gett näring åt två mytbildningar som vi fortfarande bär med oss i vårt gemensamma västerländska medvetande: mytbildningen kring Napoleon och mytbildningen kring det faraoniska Egypten. I det förra fallet har vi legenden som redan tidigt börjar vävas kring den unge, ambitiöse generalen som tog strid inte bara mot yttre fiender utan också för förnyelse av den franska administrationen och politiken. I det senare har vi legenden om hur en mångtusenårig civilisation med sin estetik och originalitet utövat dragningskraft på omvärlden sedan urminnes tider. Dessa mytbildningar har tillsammans starkt påverkat också eftervärldens bild av Bonapartes försök att kolonisera Egypten. Expeditionen beskrivs fortfarande i franska skolböcker som ”en kort, effektiv militär kampanj med chockverkan i ett fascinerande land” och ”en våldsam kulturkrock som förde Egypten in i den moderna världen”
. Riktigt så enkelt var det nu inte, vilket en vetenskaplig kommitté (bestående av egyptiska och franska forskare) på uppdrag av Institut du monde arabe nu försöker visa, med den aktuella utställningen som ett av resultaten.

Det var den 19 maj 1798 som Bonaparte satte av mot Egypten med en 35000 man (vissa källor säger 54000) stark armé. Det officiella syftet med expeditionen var att skära av engelsmännens väg till och från Indien. Ett revanschsuget Frankrike hade nyligen krigat med England om Indien, och förlorat, i det så kallade sjuårskriget. Egypten löd vid den här tiden under Osmanska riket. Bonaparte var bara 28 år, men redan general och dekorerad för sina insatser i Italien.

Annons
X

Det hela börjar bra. Det mytomspunna slaget vid pyramiderna slutar med fransk seger. Alexandria intas sedan utan större motstånd i juli 1798. Bonaparte förbereder sig därefter noga inför striden mot Egyptens kraftfulla kavalleri som kommenderas av de legendariska Murad och Ibrahim Bey. Slagfältet är beläget sex kilometer utanför Kairo. Bonaparte organiserar sitt eget kavalleri i form av fyrkanter. De blir anfallna från sidorna men kan lätt slå ned motståndet med artillerield. Men sedan går det egentligen bara utför. Bland annat gör engelsmännen redan i augusti samma sommar slut på den franska flotta som ligger utanför Abukir. Stora förluster följer på flera fronter. I Kairo gör man under hösten uppror mot den franska närvaron, och rykten går om att en ynklig rest av den franska armén begått en massaker i den berömda moskén el-Azhar, dit civilbefolkningen tagit sin tillflykt. Amiral Nelsons seger över Bonaparte vid slaget vid Nilen gör i praktiken slut på det franska hoppet om en total erövring av Mellersta Östern.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Särskilt intryck på den franska armén gör mamlukerna
    , de fruktade muslimska krigare som imponerar med sin stridsmoral och ståtliga uppenbarelse (och som ger upphov till ett helt nytt mode hos parisarna: mameluckerna). Mamlukerna var från början icke-muslimska slavar som köptes upp som barn och som tränades upp till soldater. De utgjorde själva hjärtat i det osmanska rikets armé. Men det var inte bara mamlukerna som gjorde att fransmännen stötte på patrull. Mot Frankrike stod också Egyptens allierade, England, med hela sin överlägsna medelhavsflotta.

    Efter ett drygt år lämnar Bonaparte den eländiga situationen i Egypten för att ta greppet om det Frankrike som väntade på honom och som skulle göra honom till kejsare Napoleon I. Också återresan till Frankrike närde mytbildningen om Napoleon: han jagades av ”hela den engelska flottan” och lyckades enligt samtida källor ”med hjälp av mörker, stormar, dimma och en hel del tur” ta sig helskinnad tillbaka till Frankrike. Kvar i Egypten blir en mindre (och inte särskild motiverad) del av armén men framför allt alla de nykläckta (och desto mera motiverade) egyptologerna.

    Utställningskuratorn Jean-Michel Hubert menar att expeditionen rent militärt var en enda antiklimax, men att den hade enorm betydelse på andra sätt: det var under detta äventyr som den moderna egyptologin såg dagens ljus. För med på resan fanns inte bara soldater, utan även en veritabel armé av annat slag: ingenjörer, arkitekter, konstnärer, kartografer, botaniker, läkare och konservatorer. Deras närvaro gjorde desto större avtryck.

    Som en följd av expeditionen kom Kairos arkeologiska museum till stånd. Napoleons ingenjörer intresserade sig också för planerna på en förbindelse mellan Port Said i norr till Suez (al-Suways) i söder. Bygget av Suezkanalen påbörjades dock inte förrän 1859. Vidare grundades Egyptiska institutet som försågs med mer eller mindre nyttiga uppgifter, från att utveckla den egyptiska bryggerinäringen till att förbättra reningen av Nilens vatten.

    Men det viktigaste projektet var kanske skapandet av ”La description de l’Egypte” (Beskrivningen av Egypten) – ett brett upplagt monumentalverk i flera band med encyklopediska ambitioner: allt skulle med. Hundratals medarbetare, de främsta inom sina respektive områden, engagerades i arbetet. Det tog 20 år att färdigställa verket, inklusive en specialgjord förvaringsmöbel: de meterhöga volymerna fick inte plats i någon vanlig fransk bokhylla. Möbeln, ett utsökt arbete i romantiserande egyptisk stil, utgör på sätt och vis hjärtat i utställningen på Institut du monde arabe. Bland annat innehåller detta verk 426 alldeles utsökta planscher samt tusentals skisser som beskriver ”det antika Egypten”.

    Just nu pågår det ett gigantiskt arbete, på institutet i samarbete med andra, i syfte att åstadkomma en kommenterad nyutgåva av ”La description de l’Egypte”. 150 forskare från hela världen är inblandade i projektet som omfattar historia, arkeologi, arkitektur, botanik och musikvetenskap. Bland forskarna märks 30 experter från det franska naturhistoriska riksmuseet som fått till uppgift att uppdatera de omfattande beskrivningarna av flora, fauna och mineraler som ges i verket. Till deras uppdrag hör att se om några av de växter och djur som förekommer i ”La description de l’Egypte” är hotade eller till och med utrotade i dagens Egypten. Tanken är att delar av verket skall publiceras på nätet under arbetets gång för att experter världen över skall kunna lämna sina bidrag.

    Men vad tyckte då egyptierna om Bonapartes tilltag? Al Jabarti, en lärd man i Kairo, förde dagbok under den franska ockupationen, vilket resulterade i tre publicerade volymer. Han häpnar inför Bonapartes okunskaper när det gäller religion, vett och etikett, men imponeras av soldaternas mod. Samtidigt blir han förfärad över fransmännens sätt att behandla kvinnor(!). Han driver med de märkliga projekt som genomförs vid Egyptiska institutet och fördömer massakern i el-Azhar-moskén.

    Källorna när det gäller fransmännens syn på tiden i Egypten är i det närmaste outsinliga. Brev, dagböcker, tidningsartiklar, memoarer, officiella dokument… Som en röd tråd löper tanken att ockupationsmakten verkligen bidrar med något: genom sin överlägsenhet på alla områden skall Frankrike hjälpa Egypten att ta steget in i den moderna tiden. Samtidigt finns det faktiskt fransmän som stannar upp och frågar sig om inte det hela är mera komplext än så: ett ögonvittne beskriver hur oerhört liten, simpel och betydelselös den samlade armén känner sig när den står inför underverken i Karnak och Luxor: ”Vi är så små, och vi existerar bara ett ögonblick…”.

    Från Luxor kommer kanske det mest påtagliga minne vi har av Frankrikes förbindelser med Egypten: Den 23 meter höga och 230 ton tunga obelisk som i dag pryder Place de la Concorde i Paris. Den hade tidigare markerat ingången till Amons tempel i Luxor. Men till Napoleons försvar skall sägas att det faktiskt inte var han som släpade hem den: Obelisken var en gåva till Frankrike från Egyptens vicekonung Muhammed Ali, och kom inte på plats förrän på 1830-talet.

    Bland dem som hade att dokumentera denna storslagenhet kom Nicolas-Jacques Condé att spela en nyckelroll eftersom han gjordes till ansvarig utgivare av monumentalverket ”La Description de l’Égypte”
    . Bonaparte uppskattade bland annat hans anpassningsförmåga och hans uppfinningsrikedom: ”Parbleu, tänk vilken stor fransk konst den universalmannen kan åstadkomma mitt ute i den arabiska öknen!”. Condé själv uttryckte sig mindre entusiastiskt, särskilt när viktiga instrument och verktyg gick förlorade i eldsvådor, skeppsbrott eller av ren och skär försumlighet. Generalen tycktes inte alltid förstå att Condés trupper behövde materiel, precis som armén.

    Vetenskapsmännen och konstnärerna var till största delen placerade i Kairo, i Alexandria och i Rosetta, varifrån de gjorde kortare expeditioner. Condé, som levde enligt principen ”nöden är uppfinningarnas moder”, konstruerade ofta själv det som behövdes för att hans kollegor skulle kunna utföra sitt arbete och få drägliga förhållanden: brandsläckare, oljekvarnar, brödugnar, sedelpressar (!), solskydd, rit- och skrivmateriel (ofta saknades till och med papper och pennor) samt mätinstrument som gått förlorade i ett av sjöslagen.

    Fransmannen Jean-François Champollion och hans dechiffrering av hieroglyferna har ofta förknippats med Napoleons Egyptenexpedition, trots att Champollion inte var med på den. Den berömda Rosettastenen, av svart basalt, hittades visserligen av franska soldater vid staden Rosetta 1799, men engelsmännen lade efter segern rabarber på stenen som installerades 1802 på British Museum. På stenen finns hieroglyfer men också demotisk skrift och grekiska bokstäver. Det var inte förrän 1822 som Champollion helt löste problemet med hieroglyferna, men innan dess hade bland andra den svenske diplomaten Johan David Åkerblad (1763–1819) arbetat med den demotiska skriften. Åkerblad, som hade hela världen som sitt arbetsfält, kom i Paris över en kopia av texten på Rosettastenen tack vare sin lärare, orientalisten. Åkerblad lyckades bland annat identifiera egennamnen som förekom på stenen, och fram trädde exempelvis Ptolemaios, Kleopatra och Alexander… Så gott som bortglömd här hemma i Sverige, är Johan David Åkerblad fortfarande en internationell stjärna bland orientalister och språkhistoriker.

    Det får anses vara symptomatiskt att både flytten av obelisken till Paris och Campollions arbete med hieroglyferna på Rosettastenen så intimt förknippats med expeditionen trots att dessa händelser ägde rum senare. Anakronismer av detta slag visar bara hur väl Napoleon lyckades etablera sin tendentiösa syn på Egypten: även om vi kan konstatera att expeditionen blev ett fiasko rent militärt så lämnade den djupa spår efter sig på en rad andra områden. Förutom att vetenskapen drabbades av Egyptenfeber så kom också arkitektur, inredning, konst, ja till och med mode under lång tid att präglas av de fransk-egyptiska förbindelserna.

    Vid tiden för Napoleons Egyptenäventyr fanns en föreställning om ett storslaget faraoniskt Egypten. Det är viktigt att komma ihåg att expeditionens medlemmar blev djupt besvikna när de nådde landet, som till stora delar bestod av fattig landsbygd. Alexandria var en liten obetydlig håla, de stora monumenten delvis bortglömda och begravda i sanden. Kairo var visserligen en storstad, men smutsig, ful, ogästvänlig. Napoleon ville emellertid rekonstruera ett eget, underbart land, som på sätt och vis kanske bara existerar i hans ”Description de l’Égypte”. Men det är en bild som än i dag påverkar vår bild av Egypten.

    Anna Carlstedt
    Anna Carlstedt är fil dr i franska vid Stockholms universitet

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X